Mandelqvist

Har snickare nyrenoverat? Ser en kock fram emot helgbjudningen? Är bilmekanikerns bil tipptopp? Och har fotografen dokumenterat barnens uppväxt?

Jag undrar eftersom jag så gärna vill komma igång med mitt författande. Problemet är att jag efter att ha tillbringat minst åtta, ofta tolv timmar framför tangentbordet, är less. Jag har ju för sjutton till och med musarm i vänstern.

Och i lådan ligger den. Bunten. De första 140 sidorna som jag inte läst på två år. Kanske är det bara skräp.

När jag gick en författarkurs för Peter Gissy sa han att författarens stora utmaning är att komma ur byrålådan. Det är där jag befinner mig, mellan Topphälsa och dagboken.

Ska man skriva en bok kan man inte dutta. Det går inte att skriva en kvart då och då. Karaktärerna suddas ut och till och med namnen blandas ihop.

Men kanske ska jag anmäla mig till en ny kurs. Frågan är vilken? Bara så att jag kommer igång. Fast om jag nu skulle skriva klart den här boken som bygger på en massa sanning, hur skulle det då tas emot. Jag skulle såra en massa människor som inspirerat de elaka karaktärerna. Skulle jag klara det?

Kanske ska jag skriva en låt istället. Eller en dikt. Eller en pjäs. Eller så går jag ut i landet och påtar med en hörbok i öronen. Min tid kommer. När jag släpper in den.

Vad är viktigt i ditt liv?  Jag fick frågan idag och är fullt medveten om min ytliga andning och snabba fotsteg. Jag
t o m kissar hårt för att det ska gå undan.

Så jag ställde mej mot väggen och svaret var så klart MIN HÄLSA.
Tänk att få vakna varje morgon med en egen personlig tränare (PT) som drog mej ur sängen och ut i skogen. När jag kom in blank i svett väntade en kreativ kock (KK) med en sån där vansinnigt färggrann och supernyttig frukost. Därefter knådade en bra massör (BM) ut all stelhet en timme innan min alldeles egen akutfrisör (AF) fixade håret så det blev så där löst country-coolt. Sen kunde jag eventuellt jobba nån timme. Det måste vara så Hollywoodfruarna startar dagen.

Men nu är jag bara en enkel Spraxkyabo. Och frågan är om jag inte har en del av det där i alla fall. Min PT har visserligen titeln sjukgymnast. Men han brukar rätta mej när jag har lyckats hamna bak och fram i magmaskinen på gymmet. Och när jag frågade varför instruktionen var så ojämn som 145 reps så påpekar han med största tålamod att det var måttinställningen på maskinen och att det räckte med 30. Idag kallade han mej visserligen för medelålders, det var jobbigt. Han är dessutom femstjärnig BM, liksom Anette som kommer och knådar oss varje vecka på jobbet. Olle heter min allergi coach (AC). Han ska fixa in fisk i mitt framtida hälsosamma liv. Och även om jag inte har nån KK så har jag en VS (vuxen son) som skulle kunna tillföra sig själv och oss andra nån mer rätt än tacos bara han tog sig över tröskeln till köket. Sedan måste jag erkänna att min ÄM (äkta man) faktiskt tillbringat mer tid än jag i köket rätt många veckor nu. Med tillägg av Ingela, min PP (proffspromenerare) och Catrin min YI (yogainstruktör) så lever jag väl rätt gott i hälsans tecken, utan Hollywood.

 

 

Jag visste redan förra veckan när svärmor satt i köket och snörvlade att det här inte skulle gå obemärkt förbi. En vecka senare ligger jag med rinnande näsa, stickande hals, kliande ögon och en frossande hud som påminner om färsk kyckling. Jag gnäller på facebook och min kollega svarar att "du som är så effektiv kan säkert vara sjuk snabbt och effektivt också". Det värsta är att jag för ett ögonblick ser det som en möjlighet. Men det är innan kroppen säger åt mej på skarpen igen. Så styrelsehelgen i Stockholm ställs in och jag som hade ansvar för åtta julklappar som ligger här i den packade resväskan.

Så eftersom jag nu ”förstår” att kroppen beordrar vila bestämmer jag mej för en helg när jag verkligen ska blicka inåt. Till min hjälp läser jag boken Andarna mitt ibland oss. Jo, jag är lite av en spökfanatiker, det hör till om man bor i ett hus med flera hundra år på nacken. Ena stunden ”vill” jag kunna känna och få kontakt, andra stunden blir jag ruskigt mörkrädd. Så när jag vaknar i hostattacker under natten läser jag en stund, speciellt de kapitel som har karaktären av instruktionsbok. Jag blir dåsig, somnar med texten på näthinnan och vaknar med ett ryck en stund senare och tycker att det rör sig i rummet. Tänder lampan. Stänger av alla sinnen. Nä, utforskar mer i morgon, den andra sidan känns alltid lite läskig i nattmörkret.

På morgonen hittar jag författaren, tillika en av världens främsta medium på Youtube. Jag blir besviken av att hitta en Dr Phil-typ, stajlad av Hollywood. Fast det är inte sämre än att jag går vidare till hans hemsida, blir medlem och funderar på att vara med på en av hans nätseanser om en vecka. Bara jag klurar ut när 09:00 pm EST är.

Det är bara smärta, det är bara smärta. Jag försöker djupandas, men svetten rinner i pannan och jag söker med blicken över golvet för att avgöra vart min kräkning gör minst skada. Så känns det. Jag har åtta stycken decimeterlånga stoppnålar djupt instuckna i min redan tidigare ömmande höft och rumpmuskel. Jag har gått och haft ont länge, men att få ström genom otäcka nålar djupt in i muskeln gör så vansinnigt ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Hela benet krampar och rycker och det enda jag ser framför mej är nålarna som nästan tränger in i benet.
Tänker tillbaka när jag var i tioårsålder. Varje gång vi skulle vaccinera oss för Spanienresan svimmade jag av sticket. Så visst har jag härdats genom åren.
Tittar på tavlan med medelhavsstranden, försöker fokusera på den vajande palmen. Låtsas att jag är där. Den enda bild jag får är att jag sitter under en palm i kvalmig hetta och mår illa. Blundar och försöker djupandas, som jag lärt mig på en avstressningskurs. Hjälper inte det heller. Det börjar vända sig i magen. Shit, hur gör jag om jag måste springa på toaletten. Kan jag dra ur stoppnålarna själv. Nä, då svimmar jag. Förresten kan jag inte stå på benen. 20 minuter går i snigelfart, men som allt annat finns ett slut. Jag brukar inte gilla slut. Men idag är det dagens bästa händelse. Måtte denna tortyr ge effekt snart. På fredag är nästa tortyrtillfälle.

"Jag fattar inte att du hoppar på allt sånt där". Min bror ruskar på huvudet. Jag har precis berättat att jag ska åka till Uppsala och kandidera till en styrelseplats på Svenska Celiakiförbundets styrelse. Själv är han på väg på golftränarmöte. "Ja men du själv då som gnor på golfbanan flera dagar i veckan", kontrar jag. Det är helt klart så att man har olika intressen och jag har tyvärr alltid känt mig uttråkad av det idéella idorttslivet.
Hur som helst så inser jag att jag attraheras av svåra grejer. Och inom celiakiförbundet väntar utmaningar. Och gluten är något som ligger mig varmt om magen. Det känns som något viktigt och ett arbete som kan göra skillnad. Det känns bra i hjärtat helt enkelt. Och som vanligt får jag vakta så att jag inte låter mej sväljas med hull och hår, lätt hänt när man tänder engagemangslampan.

När jag var barn så tyckte jag att vuxna verkade ha så trista födelsedagar. De verkade liksom inte bry sig. Svårt för någon att förstå som låg under täcket och låtsades sova. Jag älskade att bli ett år äldre. Såg fram emot att fylla körkort, klara åldersgränsen på krogen och så vidare. I 20-årsåldern ville jag alltid bli ett år äldre för att någon gång slippa höra att "du är ju så ung". Jag upplevde det som ett pondushandikapp.

Nu sitter jag här, 42 år och inser att jag är den där trista vuxna som verkligen struntar fullkomligt i min födelsedag. När hände det? 40 var ändå lite festligt. 41, tja då var man över ångestgränsen. 42 är....ingenting. Men är det inte kul att få presenter då? Jo visst, men överraskningarnas tid är förbi. Det blir mer som beställningsvara. Tallrikarna jag önskade av mamma. Traktörpannan från pappa. Telefonen från maken. Beställde 10 biltvättar från sonen och 10 vardagsmiddagar från dotter. "Önska kan man ju alltid", svarade dottern. Ändå gav hon mej nog den bästa presenten. Jag spontanbesökte henne i lägenheten där hon bor även denna vecka (mormor sitter fortfarande fast på Cypern). "Men oj, vad ung du ser ut", sa hon spontant och granskade mej från topp till tå. "Du borde platta håret oftare, och den där tröjan kan jag låna".
Så jag tog en kik i spegeln. Jag har fått katastrofalt försämrad syn det senaste halvåret och inte hade jag några glasögon på mej. Tja, spegeln var nog lite dammig också. Men där i spegeldimman tänkte jag för mej själv att ännu har jag en bit till att vara tant. En liten födelsedagskomplimang till mej själv.

Hela vintern har jag längtat efter att ta fram min svarta kärringhonda med cykelkorg. I fjol skaffade jag ytterligare två korgar till pakethållaren så packcykel skulle man kanske kunna kalla det. Så i morse var det dags. Vårfåglarna drillade, solen sken och jag försökte bortse från frosten på bilrutan. En tröja extra, handskar och på toppen stora hörlurar och en mössa. Jag såg ut som en tomte med vattenskalle, men flärd är det sista jag tänkte på när klockan slog 07.00. Jag brukar åka dessa 10 km på cirka 30 minuter, men var frikostig och intalade mej att 40 skulle vara ok. Första nerförsbacken var underbar. Sån där hård, lättrampad grusväg innan de förstörts med en massa nytt grus. Hurra, äntligen sommar! Första uppförsbacken sög musten ur mej och då hade jag bara åkt en kilometer. Benen som inledningsvis var kalla och stela blev snabbt varma, däremot var fötterna närmare förfrysningsgränsen och rimfrosten låg vit på läppen. Tomte alltså! 50 minuter senare parkerade jag i cykelstället på jobbet. Nöjd, så nöjd!
Beställde dock hämtning på hemvägen. Lagom är bäst om det ska hålla i längden.

Efter en dag med maratonmöten och efter att jag rensat upp bland mina inkommande 87 mejl (detta vansinniga informationssamhälle) känner jag mej redo för en löptur. Igår hade jag premiär för mina nya löparskor och det var som att flyga fram. Som han påpekade på Intersport, "man ska inte ha skorna i 8 år", men det har jag haft nu. Tiden går ju så fort och i min värld var de fortfarande relativt nya. Men peppad av min mamma som köpt nya löparskor häromdagen som det visade sig vara 600 kr rabatt på, så bestämde jag mej för att köpa nya. 1600 kr – ingen rabatt! Kan inte låta bli att tänka på att det motsvarar ett par schyssta stövlar, men, men. Så nu åker pannlampan och reflexvästen på. So long!

I går var en stor dag för mig. Sedan 10-års åldern har jag varit extremt rädd för att gå vilse. Det har resulterat i att "visst, jag kan fjällvandra, bara vi håller oss till elstolparna". Och jag har åkt skidor från Hemfjällstangen till Hemfjällsstugan, men aldrig längre. I går var det så dags att vidga vyerna och jag hade mentalt förberett mej.

Ryggsäcken var packad för att klara en hel helg. Skidorna var vallade och i alla fall den ena hunden angelägen att komma iväg. Mentalt kände jag mej som om jag var i färd att bestiga Kebnekaise. Färden till Hemfjällsstugan gick lätt och snabbt. Ville sprang av all kraft och med mej på släp, jag behövde mest hålla balansen. När vi sedan passerade stugan och såg skylten med Högfjällshotellet 6 km kände jag mej som jag tog ett stort steg ut på oceanen, fast besluten att "klara uppgiften". Här fick jag jobba lite mer men det var ändå ganska lätt. När jag såg Högis långt bort i fjärran var det som att nå toppen. Väl där hade jag blodad tand så vi tog en extra sväng till Storfjällsgraven och sedan hemåt. Fyra timmar hade jag tillbringat i solen på fjället och över två mil var avverkade. Klockan två somnade jag lycklig i solstolen på verandan och whiskeyn därefter var ljuvlig.

Så då var det bestämt. Igen. Dags att dra igång en ny GI-vecka utifrån Aftonbladets hälsobilaga. Passerade ICA igår och fyllde skåpet för 1600 kr med nötter, grönsaker och allt vad det nu ska vara i en GI-värld. Lyckades passera frukost, förmiddagsfika och lunch utan problem. Klapp på axeln. Så slog klockan det magiska klockslaget 15.00. Pling, sa det i mitt huvud när jag plötsligt mindes den inslagna presentförpackningen med Lübeckmarsipan. Herregud, den hade legat där sedan före jul. Risken var att den höll på att bli gammal, alltså inte alls lämpad att ge bort. Överläggningen med mej själv tog exakt 2,5 sekunder. Ytterligare tre sekunder att få av det fina papperet med tygsnören. Fem minuter senare låg 5/8 i min mage. De sista tre bitarna ligger vid tangentbordet. Men som de säger, det är bara att bryta ihop och komma igen. GI-middag och nu väntar ett Afrikapass.

Jag är ett aprilbarn och ser våren som årets bästa årstid. Våren betyder hopp. Samtidigt kan jag bli hopplöst melankolisk den här årstiden, näst intill deppig. Min mamma har säkert en diagnos även för det, fast jag gillar inte diagnoser. Känslan har varit konstant hela veckan, trots sol och takdropp. Försökte till och med det säkraste knepet igår. Shopping! Jag botaniserade bland vårens alla snygga jeansplagg, klämde ner min 38-rumpa i ett par jeans i storlek 36, eftersom expediten lovade att de skulle töja sig och bli perfekta. Lunchen hade föregåtts av ett par impulsköpta stövlar på rea. Få se om jag gillar dom sen, tänkte jag. Ursmart va? Shoppingen ligger kvar i kassarna så det funkade inte.

Så nu sitter jag här och försöker framkalla lite lust och glädje.  Blundar för dammråttor, tvätt och matplanering och försöker fokusera på frågan "vad VILL jag göra". Och då blir det tomt. Tar gärna emot lite peppningstips utöver "ta en promenad i solen och njut".

Livet är kontrastfullt. Jag vaknade och möttes av ljumma vindar och vajande palmer. Samma eftermiddag kliver jag ut i -12 grader och gnistrande vinter. Eftersom det var väntat var det okej. Förra onsdagen satte vi ner foten på Gran Canaria och möttes av regn och storm och min första förmiddag tillbringades under en filt med frysknottriga ben. Det var inte okej. Bara för att det inte stämde överens med  mina förväntningar. Är man strax utanför sahara skiner solen, så är det bara. Men under täcket började jag läsa en fantastisk bok av Sanna Ehdin "Finn din inre styrka" som visade på kraften i ett positivt tänkande. Jo då, vi har hört det där förut. Men för mej blev minuslistan med "tankning i Spanien som de jävlarna säkert planerat, 2 timmars väntan på bagage, magsjuka i familjen och var är solfan, det är ju ändå solsemester..." till en pluslista "maten är fantastisk och allt ingår, vi sover 10 timmar per dygn, strandpromenaderna är härliga, jag tänker inte på jobbet, jag tar inte i en dator och jag har ju redan solexem – varför späda på..."

Så jag har suttit med min bok, med utsikt mot havet, med en sangria i handen. Jag tänker läsa boken många gånger och försöka leva efter den. När jag kom hem idag öppnade jag inte datorn eller satte på tvättmaskinen. Jag gick på den i veckor försummade yogan. Och jag har beslutat mej för att bli bättre på en massa självklara saker. Återkommer med hur det går.

Det är märkligt. Att vissa dagar känns fulla av motgångar, trots att de inte skiljer sig nämnvärt från gårdagen. Små kommentarer får nya betydelser, som jag snabbt klär i grå skala. Människor känns plötsligt bara i vägen. Telefonluren har fått en blytyngd, eftersom jag inte orkar ta tag i de där samtalen som igår var roliga.  Håller masken, bara så där precis så att jag hinner innanför ytterdörren hemma. Sen hamnar bedrövelsen utanpå kroppen. Det sista fråga jag vill ha är om jag är sur. Skulle aldrig svara ja. Maten smakar illa. Höften värker. Går undan, monterar soffan. Skruven sitter fast. Måste ropa på hjälp. Ytterligare ett nederlag. Sen står den på plats. Den är klumpig och ser ut som en förtäckt säng. Kanske för att det är vad den är. Börjar inse att det är lika bra att göra slut på den här dagen. Och försöka att inte vakna klockan tre ännu en natt. Måtte morgondagen bli en tripp i sandaler.

När man är sjuk ska man vila. Jag vet ju det, ändå är det totalt omöjligt. Naturligtvis sover jag som alla människor när jag har feber och influensa. Men i mellanläget, när man kanske vinner på att vila, men ändå orkar halvjobba. Som idag. Nytt batteri i datorn gör sängen till en lättillgänglig arbetsplats. Mobilen likaså. Och när engagemanget kopplas på, kopplas kroppen bort, liksom tiden. Det blev mer än en full arbetsdag. Faktum är att jag fick en liten energikick av att slippa känna efter hur jag mår, samtidigt som några högar måsten gjorde det lättare att andas. Fast ändå,  jag har inte klivit ur morgonrocken än. Och jag har legat i sängen. Alltså har jag vilat.

På kortet står det sjukvårdsförsäkring och ett telefonnummer. En mjuk röst presenterar sig som sjuksköterska och hon lyssnar ojande på min beskrivning av ryggont. "Oj, oj så kan man inte ha det". Frågorna halkar in på hur länge jag haft ont och vad jag gjort åt det. I takt med att frågorna blir mer ledande, blir mina svar mer svävande. Det luktar fälla. "Då ska vi se...", säger hon och attacken kommer. "Tyvärr gäller inte försäkringen. Du har besökt kiropraktor och försäkringen har en karenstid på 2 år". "Skojar du", utbrister jag. Att försöka hjälpa sig själv med akupunktur och kiropraktor diskvalificerade att få komma till läkare. "Så om två år kan jag få hjälp. Om jag inte vårdar mig själv vill säga?, frågar jag." "Japp".

Så ska man lägga pengar på sjukvårdsförsäkringar gör man bäst i att bli sjuk på rätt sätt. Och passa dig för att försöka kurera dig. Eller ljug ordentligt för systemet passar dåligt för ärliga människor som försökt allt.

 

Svetten ligger som en våt trasa över rummet och bara fötter dunsar hyfsat rytmiskt mot golvet i takt med djungeltrummorna. Det är måndag, lägerelden är tänd och ett vi djungelkvinnor har lämnat hemmet för en timmes extas. Det finns många likheter med forntidens häxdans. Rummet är mörkt, bara ljuset från tända ljuslyktor som kantar golvet. De flesta blundar, låter rumporna gunga och valkarna skaka. Om och om igen. Vår medicinkvinna ger oss korta kommandon och vi tar ner månen, bugar mot jorden, bär vatten på huvudet och flaxar som strutsar. Sen kommer det, lyckoskriket från byns kvinnor som garanterat får skidklubbens föräldramöte att avstanna utanför lokalen. Men vi bryr oss inte, för trummorna slår allt snabbare. Vi snurrar. Vi flyger. Vi dunsar. Vi tjuter och låter. Och efter en timme avtar trummornas kraft och vi landar djupt inne i oss själva. Uppfyllda av att få ha levt ut våra urinstinkter hoppar vi i våra träningsoveraller och går nöjda hem till vardagen igen.


Vår medicinkvinna Eva Sollie Ohlsson efter dagens pass.

 

Egentligen lider jag av 30-års kris. Den gick liksom aldrig över. Min man tycker att jag är fånig. "Vad ska du göra åt livets gång. Det är som det är. Njut istället". Allt det här vet min rationella halva. Det är min emotionella som inte hänger med. Livet börjar vid 30. Livet börjar vid 40. Vad är det som börjar? Jag tycker att det är en otäck känsla att fortfarande känna sig som 27 men mötas av nen 42-åring i spegeln. För 27-åringen förstår dotterns problem helt och fullt. Som om det hände igår. Det är bara att det inte är trovärdigt. I hennes värld är jag ju gammal.

Problemet ät alltså att spegelbilden inte stämmer med min självbild. Jag känner mig ung, men kroppsligen händer det massor av grejer. Huden har blivit slapp. Surrynkorna har permanentats runt munnen. Det långa håret börjar se häxlikt ut och kroppen som alltid varit slank har fått porösa valkar runt midjan. Så var det skäggstubben. Nja, inte så att jag blivit skäggiga damen, men det förekommer några vassa, svarta hårstrån på hakan som måste ryckas och den fjuniga, ljusa muschen har blivit kraftigare och längre så att barnen garvar åt mig. Men nostrimmern rådde bot på det. Nu är den borta och jag sitter här med en lätt stubb...

Under hela ungdomen så rundade jag av min ålder uppåt. Nu är det svårt att komma undan 40. Att fylla 42... Asch jag stannar vid 40 i tanken, det får räcka.

Ok, det är inget att göra åt, men ingen kan få mig att gilla åldrandet. Kanske börjar livet vid 50...

Ambitionen finns där. Varje söndag.  En ny vecka och jag skriver in vad och när jag ska träna. Yes. Jag läser Aftonbladets bilaga med GI-recept och just då låter allt riktigt smaskigt. Hur svårt kan det vara? Jag ska ju bara ha bort 4–5 kg.
Så kommer måndagen. Shit jag hade inte förberett någon morgonomelett. Förresten är jag inte ens sugen på stekt mat halv sju på morgonen. Jag vill ha min vanliga gröt med sylt och så får det bli. Tiofikat väcker hungersvedan men jag står ut och inväntar lunchsalladen. Klockan tre är jag vansinnigt sötsugen. Salladen mättade inte speciellt länge. Det är då karaktären sätts på prov och det är då jag känner den bortglömda påsen med chokladdraperade hasselnötter i handväskans botten. Stannar upp, funderar lite och sliter sen upp påsen för att ta en. En nöt blir en näve som blir en påse. Asch nötter ska man ju äta enligt GI. Nyttiga fetter. Och jag kan ju alltid börja om i morgon igen.

Här är dock en superb GI-müsli:
5 dl boveteflingor
0,5 dl solroskärnor
1 dl sesamfrö
1 dl cashewnötter
1 dl valnötter
1 dl mandel
1 dl hasselnötter
4 msk kanel
0,5 dl rapsolja
1,5 dl vatten
1 msk honung
5 torkade aprikoser
5 torkade plommon eller fikon
0,5 dl gojibär

Blanda de torra ingredienserna utom frukten. Blanda de blöta och sedan blandas allt samman och fördelas på en plåt. Rosta i 175 grader i 30 min. Rör om ibland. Klipp i torkad frukt och förvara allt i en glasburk.

 

För fem år sedan fick jag diagnosen celiaki. Efter att tre läkare under 10 år inte kunnat lista ut varför all mat passerade rakt igenom mig upptäcktes denna kroniska sjukdom av en slump. På grund av nackont besökte jag en alternativmedicinklinik i Falun och där tog man en stor allergitest där gluten kom upp. Jag verifierade detta sedan inom den vanliga sjukvården. Så de senaste fem åren har jag ätit glutenfri kost, dvs inget bröd, ingen pasta, ingenting som innehåller sädesslag. Det räcker att få i sig några smulor för att bli jättemagsjuk. Det innebär att jag alltid måste vara på alerten. Så länge man befinner sig i Sverige är det dock ganska lätt. Det finns ett stort utbud i matbutikerna och restaurangerna har stor kunskap. Det är den dolda gluten som är ett problem. Buljongtärningarna, den danska salamin, leverpastejen... Och så morsan. "Ta lite av tårtan nu". "Men jag kan ju inte". "Nej just ja, men ta en pepparkaka då". "Suck".