Mandelqvist

Allt fler pappor är pappalediga, inte bara i några veckor i anslutning till semestern, eller OS, utan i flera månader. Jag ser det hos mina kollgor, hos kunder och vänner i övrigt. Jag tycker det är bra. Och jämställt. Men det finns en mansfälla gömd i det här. Det funkar nämligen bara om ni bor tillsammans. Den som gör misstaget att skilja sig eller separera under småbarnsåren får räkna med att skilja sig även från barnen. För då är det mamman allena som klassas som barnens trygghet. Det är väl bara att lyssna på den idiottanten som kallar sig forskare och som nyligen hävdade i media att kvinnor "har det inbyggt att ta hand om barnen och olyckorna sker när fadern är hemma".

Det finns nämligen pappor som har haft 6 månaders pappaledighet som visserligen inte mammorna kunnat ta ifrån dom, men där de inte fått tillgång till barnen. Och då är ju hela vitsen med föräldraledighet borta. Mammor som enträget hävdar att de är barnens trygghet och att det är bättre att barnen sätts på dagis när mammornas dagar är slut, än att de får vara hos sina pappor. Det kan till och med gå så långt att barnen hellre får vara på dagis på dagarna än hos sina pappor på dagarna, även om de skjutsas till mammorna på kvällen. Det är vad jag kallar jämlikhet på kvinnors villkor. Vi kanska ska ska satsa på mans-kvotering till Familjerätterna.

Nyss fick jag snabbkika på dotterns Facebooksida. Den såg inte alls ut som min. Det är inte bara listan med vänner som skiljer sig. Hon har nästan 800, jag har 168. Hon har sidan fullproppad med kommentarer. Ett inlägg hade 67 kommentarer! Jag har väl som mest 10 käcka tummar upp. Naturligtvis kör hon MSN samtidigt, för FB chaten är seg och laggar tydligen. Frågan är om vi nånsin kommer ifatt den yngre generationen, eller om vi får acceptera att ständigt vara hopplöst efter. Tung tanke för en kommunikatör.

Telefonen ringer högljutt i tågkupén. Jag famlar nyvaket och lyckas få på mej hörlurna med alldeles för hög volym. "När kommer du hem", skriker dotterns röst. "Har det hänt nåt", gäspar jag. "Sladden...sladden är trasig!" Efter ytterligare några osammanhängande fraser har jag bilden klar för mej. Strömsladden till datorn har slutat att fungera och nu när datorn tömt batteriet har kris uppstått. "Gör något då", uppmanar hon mig. "Som vad då?" säger jag i min sjunde gäspning. "Kan du inte kolla om ni har nån sladd på ditt jobb?" "Vi är Macare", svarar jag. "Men, kolla i alla fall". Klockan är 19.52 och jag är inte på humör för sladdjakt. Att vänta till morgondagen finns inte på tonåringars karta. Herregud, tänk att inte vara uppkopplad på ett helt dygn och fasa om butiken inte har rätt sladd hemma. En hel påsk, avstängd från världen, fången i Spraxkya. Och jag åker till fjälls (tar givetvis Macen med).

Ja så kom då våra två nya familjemedlemmar inledda i band. Vid lunchtid fick de namnen Lindström och Rydberg och lustigt nog kommer de att ha sitt boställe i "matkällaren" som är en jordkällare i hagen. Så varsågod brorsan, läge att börja kalla oss Farmen igen.

Så fort jag sagt ordet magnetröntgen så har människor fullkomligen öst klaustrofobiska näradödenupplevelser över mig. Nu dödar jag den myten. Magnetröntgen är en något högljudd variant av solarium. Blunda och passa på att vila. Detta skedde 17.00 igår i Västerås. Därifrån åkte jag direkt till Falun, med ett snabbt ombyte på en toalett efter vägen med slutmål Gyllene Hästen galan - årets marknadsföringsutmärkelse i Dalarna. Jag kom lagom till middagen, dock totalt oförberedd på att en stund senare ta emot vinsten i kategorin O2C (samhällsreklam). Priset är verkligen välförtjänt, en riktigt bra kampanj som fått stort genomslag. Att stå på scenen och improvisera kan jag ta, men den efterföljande fotograferingen är bara så pestig. Jag är SÅ avundsjuk på alla fotogeniquea (felstavat...) människor. Jag ser ut som jag rymt från Säter – alltid. Vissa närstående retas och säger "du ser ju ut så där", men mina kollegor tröstar och säger att "riktigt så ful är du inte i verkligheten". En fotograf har berättat att det är de liksidiga symmetriska människorna som blir de bästa modellerna. Ja, då är jag nog extremt oliksidig. Men i nedanstående fall är vi nog tre rymlingar från Säter. Det bjuder vi på. För vi är vinnare!

Efter en dag med maratonmöten och efter att jag rensat upp bland mina inkommande 87 mejl (detta vansinniga informationssamhälle) känner jag mej redo för en löptur. Igår hade jag premiär för mina nya löparskor och det var som att flyga fram. Som han påpekade på Intersport, "man ska inte ha skorna i 8 år", men det har jag haft nu. Tiden går ju så fort och i min värld var de fortfarande relativt nya. Men peppad av min mamma som köpt nya löparskor häromdagen som det visade sig vara 600 kr rabatt på, så bestämde jag mej för att köpa nya. 1600 kr – ingen rabatt! Kan inte låta bli att tänka på att det motsvarar ett par schyssta stövlar, men, men. Så nu åker pannlampan och reflexvästen på. So long!

19 dagar, 5 timmar och 30 minuter. Så länge har dottern varit hemma från sin Thailandsresa och så länge har hennes resväska upptagit större delen av hennes rum. Det tog tio dagar att få henne att tömma den, ytterligare fem att få tvätten ner i tvättstugan och nu kvarstår att få väskan ut i boden. "Jag är inte redo", är hennes förklaring. Jag har försökt allt. Månadspengen är fryst sedan en tid och idag tog jag till det västa jag kunde hitta på. "Du får inte plugga på annan ort om du inte kan hålla ordning omkring dej". Upplagt för bråk alltiså. Men jag blir GALEN. Vad gör man?

Morgonens tågfärd till Stockholm var givetvis 45 minuter försenad. Strömlöst i Uppsala, tågmöten....ja vi har hört det till leda hela vintern. Svenska tåg är inte skapta för snö, söder om Sundsvall vill säga, för i norr funkar det tydligen. Nej det mest intressanta var hemfärden. Mitt i skogen stannade Tåg i Bergslagen och ur högtalaren meddelades att vi fått tekniskt fel på fordonet. Sedan kom chaffisen lunkande och gick in på toaletten och det började skvala frenetiskt. Han låste dörren till muggen och såg riktigt nöjd ut. Jag frågade förskräckt om alla toaletter var avstängda, men han lugnade mig med att det bara var denna. Han sa nåt om gemensamt lufttryck och att nu skulle nog tåget kunna tuffa vidare. Mycket riktigt!
Jag erkänner att jag är en hopplös humanist, men hur i fridens namn kan toaletten ha samband med framförande av ett fordon. Är gasen och spolknappen densamma?

"Jag har längtat efter din kasslergryta hela dagen", säger dottern. Sonen kan inte förstå varför potatis och ris existerar över huvud taget. Samma uppfostran – helt olika smak. Dottern har alltid varit pigg att prova nya maträtter, grönsaker och röror. Sonen tittar misstänksamt på det mesta, men värst på listan är köttbullar och potatis. Det lustiga är att Mamma Scans köttbullar är okej, men hemgjorda kan han inte få ner. Hamburgare är dock lycka, här funkar till och med hemgjorda. Problemet är att det är sonen som oftast säger "kan du inte laga nåt gott ikväll". Jag brukar skoja och säga att "du får inte ens ihop tio rätter som du gillar". Han börjar förstår uppräkningen; "köttfärssås och spagetti, tacos, hamburgare, makaroner och skinksås, makaroner och korv, färdig-potatisgratäng och grillad fläskfile, kyckling och pasta..." Sju rätter alltså. Jag trodde det skulle växa bort, men nu är han på sitt 19:e år som sagt.

I går var en stor dag för mig. Sedan 10-års åldern har jag varit extremt rädd för att gå vilse. Det har resulterat i att "visst, jag kan fjällvandra, bara vi håller oss till elstolparna". Och jag har åkt skidor från Hemfjällstangen till Hemfjällsstugan, men aldrig längre. I går var det så dags att vidga vyerna och jag hade mentalt förberett mej.

Ryggsäcken var packad för att klara en hel helg. Skidorna var vallade och i alla fall den ena hunden angelägen att komma iväg. Mentalt kände jag mej som om jag var i färd att bestiga Kebnekaise. Färden till Hemfjällsstugan gick lätt och snabbt. Ville sprang av all kraft och med mej på släp, jag behövde mest hålla balansen. När vi sedan passerade stugan och såg skylten med Högfjällshotellet 6 km kände jag mej som jag tog ett stort steg ut på oceanen, fast besluten att "klara uppgiften". Här fick jag jobba lite mer men det var ändå ganska lätt. När jag såg Högis långt bort i fjärran var det som att nå toppen. Väl där hade jag blodad tand så vi tog en extra sväng till Storfjällsgraven och sedan hemåt. Fyra timmar hade jag tillbringat i solen på fjället och över två mil var avverkade. Klockan två somnade jag lycklig i solstolen på verandan och whiskeyn därefter var ljuvlig.

Här behövs inga ord. Holländarna måtte gilla den svenska naturen. Denna lilla skönhet kostar cirka 8000 kr, en trämatta av äkta plast. Kallas för "a long-lasting natural beauty".

Så klart! Givetvis! Varför kom inte jag på den tanken!
Efter att ha ägnat åtskilliga timmar åt telefonsamtal, med pappa i Linköping, med vänner, med skola och så vidare la jag ner projekt "studera på annan ort". Dottern var jättesugen på affärsgymnasiet i Linköping, men bostad gick helt enkelt inte att lösa. Linköping är en universitetsstad punkt slut. Hyrorna på studentlyorna hade dessutom Stockholmsprislapp. "Det måste gå att hitta nåt. Jag kan bo utanför. I Finspång!", försökte hon övertala mej. Varken hon eller jag har en aning om var exakt Finspång ligger i förhållande till Linköping. "Äsch jag kollar på Facebook", sa hon och försvann. En kvart senare hörs jubel från hennes rum. "Jag har en kompis (läs FB-kompis), dom äger ett hyreshus och hyr ut, jag kan nog få hyra där, och under 3000 kr".
Oavsett hur det blir så är det helt fantastiskt hur den sociala världen fungerar. Släng ut en krok i havet och fisken hittar dig.

Så då var det bestämt. Igen. Dags att dra igång en ny GI-vecka utifrån Aftonbladets hälsobilaga. Passerade ICA igår och fyllde skåpet för 1600 kr med nötter, grönsaker och allt vad det nu ska vara i en GI-värld. Lyckades passera frukost, förmiddagsfika och lunch utan problem. Klapp på axeln. Så slog klockan det magiska klockslaget 15.00. Pling, sa det i mitt huvud när jag plötsligt mindes den inslagna presentförpackningen med Lübeckmarsipan. Herregud, den hade legat där sedan före jul. Risken var att den höll på att bli gammal, alltså inte alls lämpad att ge bort. Överläggningen med mej själv tog exakt 2,5 sekunder. Ytterligare tre sekunder att få av det fina papperet med tygsnören. Fem minuter senare låg 5/8 i min mage. De sista tre bitarna ligger vid tangentbordet. Men som de säger, det är bara att bryta ihop och komma igen. GI-middag och nu väntar ett Afrikapass.

Sommarjobbsökartider. Det innebär ett letande på nätet, fylla i formulär och ta kontakter. "Hjälp mig att skriva ett sånt där WC", säger dottern med näsan i datorn. "CV", rättar jag och förklarar vad det ska innehålla. Detta är inte helt lätt för en 16-åring utan erfarenheter. "Tycker du jag ska söka ett städjobb", frågar hon och jag sätter mjölken i halsen efter att ha bråkat hela helgen om att man inte kommer in på hennes rum tack vare all bråte. "Rabatter då?". Hon hummar en stund. "Fast jag vill ju vara ledig under Peace and Love!" Nu fångas min uppmärksamhet. "Så du menar att du som kommer med ingen erfarenhet alls och behöver ett jobb börjar med att tala om när du inte vill jobba", frågar jag. "Asså, man vill ju vara lite ledig också", fortsätter hon.

Hon får ihop sitt CV med alla fraserna om att vara social och samarbetsvillig och fortsätter sedan att hjälpa sin äldre bror med hans CV, vilket just nu landat i ett praktgräl där hon drar på och han drar av.
Jag hoppas innerligt att de får jobb i sommar. I annat fall kommer jag att bli en galenpanna.

Jag är ett aprilbarn och ser våren som årets bästa årstid. Våren betyder hopp. Samtidigt kan jag bli hopplöst melankolisk den här årstiden, näst intill deppig. Min mamma har säkert en diagnos även för det, fast jag gillar inte diagnoser. Känslan har varit konstant hela veckan, trots sol och takdropp. Försökte till och med det säkraste knepet igår. Shopping! Jag botaniserade bland vårens alla snygga jeansplagg, klämde ner min 38-rumpa i ett par jeans i storlek 36, eftersom expediten lovade att de skulle töja sig och bli perfekta. Lunchen hade föregåtts av ett par impulsköpta stövlar på rea. Få se om jag gillar dom sen, tänkte jag. Ursmart va? Shoppingen ligger kvar i kassarna så det funkade inte.

Så nu sitter jag här och försöker framkalla lite lust och glädje.  Blundar för dammråttor, tvätt och matplanering och försöker fokusera på frågan "vad VILL jag göra". Och då blir det tomt. Tar gärna emot lite peppningstips utöver "ta en promenad i solen och njut".

Det finns två kategorier av människor; energitjuvar och laddare. Ekvationen är enkel, ju fler laddare man omger sig med, desto bättre mår man. I verkliga livet finns så klart båda sorter och vi får helt enkelt förhålla oss till att en och annan energitjuv kommer i vår väg. Detta hände idag. Och då gäller det att vara snabb att ta sin medicin, dvs leta laddare. Och jag fick ett laddat råd som jag tycker var mycket klokt. "När det gungar under fötterna, se ut genom fönstret. Ser allt ut som igår, vad är det då som är skillnad". Jag tittade ut. Våren var där, liksom mina längdskidor. Perspektivet återvände och jag vände energitjuven ryggen.

Skriket skär genom två plan av lyhörda väggar och lokaliseras snabbt till dotterns rum. Jag finner henne på den plats där sängen brukar stå, dock syns den inte under Thaipackningen som fortfarande täcker all synlig yta. Det är morgon och hon har precis vaknat upp ur bråten. Nu tittar hon bestört ner i sängen. "All min solbränna...den ligger i sängen". Mycket riktigt, sängen är full av bruna hudflagor och hon fortsätter förtvivlat att dra fler från kroppen. Jag fnissar inombords, mån om att se så där riktigt förstående och medlidsam ut. Jag tänker tillbaka på den enorma förberedelseprocess som hon gått igenom med bli-brun-piller, besök i solariet, specialkrämer och timmar på beachen. Men inget står emot den svenska torrvintern. "Ja men du vet väl att alla kroppens celler byts ut på 11 månader", försöker jag trösta. Vad hon inte vet, är att jag för mindre än en vecka var precis lika knäckt av min krackelerade kropp som jag lyckats få åtminstone ljusbrun på Grand Canaria. Därför säger jag det igen, mest till mej själv – håll mig i skuggan, det håller ändå inte mer än en vecka.

Det tog exakt tio minuter innan dotterns rum var sig likt igen. Det vill säga hela innehållet i hennes resväska täcker golv och säng. Mitt i smeten sitter hon och Matilda och tittar igenom bilder från Thailand. Det fnissas, viskas och skrattas hysteriskt. Det jag får veta är att några australienska grabbar uppvaktat dem och den ena har kärat ner sig i Matilda och väntas till Sverige om en månad. Och hur ska hon då göra med nuvarande pojkvän... Hon vill inte såra honom och så blir det ju så tomt! "Jag kan ligga sked med dej", erbjuder sig Emma. Jag inser min plats och lämnar rummet. Alla råd är överflödiga, på min stenålder var ju allt annorlunda, eller....? Samtidigt som jag kan leva mig in i deras relativt bekymmerslösa tonårstillvaro och njuta av den från sidan (för jag var ju trots allt nyss 16), skulle jag inte vilja byta för en minut. Var tid har sin charm.

Emma njuter av livet i Thailand och i glaset är det vatten (hoppas jag).

19 år senare sitter Ridge, Eric och Stephanie i samma vardagsrum och intrigerar. Fortfarande har Ridge samma fula polisonger. Helt fantastiskt att serier går än, sist jag tittade var när jag ammade, vilket är två decennium sen nästan. Men nu är svärmor här och som "alla" pensionärer finns hålltider. Glamor är en. Andarnas Makt en annan. Och så alla OS sändningar. Vi ska nu planera in ett kalas så att det inte krockar med Vasaloppets sändningar. Pensionärslivet är därmed ganska likt småbarnslivet. Undrar om Glamourgänget har söndagsångest? "Nu ska vi se, vem är jag gift med nu och vem ska jag bedra....". Jag är glad att jag slipper vara manusförfattare till Gamour. Herregud inser att det finns en glamourblogg:
http://glamourbloggen.tvplaneten.se/2009/11/27/gammal-karlek-rostar-aldrig-2/

Solen visade sig från sin gladaste sida och det var som upplagt för en skön dag i Kläppen. Fotning och intervjuer stod på agendan. Först ut var Cilla och Totte. Det är lite märkligt att behandla denna lilla goa apa som en egen individ, speciellt när han inledningsvis ligger nerpackad i en väska. Det är helt fantastiskt att se när han sedan får liv genom Cilla.

Denna historia har många år på nacken, men är fortfarande lika rolig. En av mina goaste vänner var vid denna tidpunkt sambo med min kusin. Han var inte killen med den mest romantiska ådran, så därför blev hon extra glad när hon fann den lilla presenten på sin huvudkudde. Eftersom hon ville överraska sin man skyndade hon att kränga på sig den sexiga lilla kjol som han införskaffat. Den enda hon tyckte var konstigt var valet av färg. När mannen kommer ut ur duschen fick han ögon stora av förvåning (ej beundran...) och utbrast.
– Va fan gör du med min norska mygghatt!

Skulle gärna vilja veta hur hon kom i den.

Som du ser försöker jag återkalla det lugn jag lyckades skaffa mig under semestern. Och då upplever jag helst världen från ryggläge. Och meditationen behövs. Fick just ett SMS från dottern i Thailand: "var beredd att jag kommer hem med en tattoo". Jag hoppas att hon driver med mej, men skrev för säkerhets skull ett svar: "neeeeejjj!!!". Bara för tydlighetens skull. Nu får vi se hur pass mycket rebell det är i denna snart 16-åriga lilla dam. På torsdag kommer hon hem tack och lov.