Mandelqvist

Skriket skär genom två plan av lyhörda väggar och lokaliseras snabbt till dotterns rum. Jag finner henne på den plats där sängen brukar stå, dock syns den inte under Thaipackningen som fortfarande täcker all synlig yta. Det är morgon och hon har precis vaknat upp ur bråten. Nu tittar hon bestört ner i sängen. "All min solbränna...den ligger i sängen". Mycket riktigt, sängen är full av bruna hudflagor och hon fortsätter förtvivlat att dra fler från kroppen. Jag fnissar inombords, mån om att se så där riktigt förstående och medlidsam ut. Jag tänker tillbaka på den enorma förberedelseprocess som hon gått igenom med bli-brun-piller, besök i solariet, specialkrämer och timmar på beachen. Men inget står emot den svenska torrvintern. "Ja men du vet väl att alla kroppens celler byts ut på 11 månader", försöker jag trösta. Vad hon inte vet, är att jag för mindre än en vecka var precis lika knäckt av min krackelerade kropp som jag lyckats få åtminstone ljusbrun på Grand Canaria. Därför säger jag det igen, mest till mej själv – håll mig i skuggan, det håller ändå inte mer än en vecka.