Jag är så jäkla stolt
Jag är så jäkla stolt över mina barn. Sen sonen gick i tredje klass har skolan varit en kamp. En kamp mot en skola som verkar totalt nyvaken inför fenomenet dyslexi. Ibland har vi haft turen att stöta på duktiga pedagoger, men insett att även dom måste kämpa i en oförberedd skolvärld. Så jag har varit den bråkiga mamman.
Så kom 18-årsdagen och jag förväntades ta ett steg tillbaka. Är man då lika skoltrött som självaste gymnasieskolan, ja då är det lätt att falla mellan stolarna igen.
Men pojken har färdigheter, och de sitter i händerna. Allt som handlar om motorer är lättlärt. Jag blev så imponerad av att han knåpat ihop ett fenomenalt projektarbete, där intresset verkligen tagit makten över orden. Lärarens kommentar? "Det där har inte du skrivit". Satans vad arg jag blev, ville så gärna lyfta luren, men fick inte. Han är ju vuxen.
Så där stod vi den 10 juni och klappade takten till studentsången. Ut kom en hel klass killar som alla hade fast jobb att gå till på måndagen. Underbart. Och jag hade så nära till tårarna när sonen visade upp två diplom. Han var nämligen en av två i klassen som fått en extra utmärkelse för "visad fallenhet för yrket". Vilket revansch, vilken boost.
Men för alla er andra därute, hoppas jag att skolan och lärarutbildningen vaknar ur sin koma. Och det snarast!
