Jag i vilda fjällen
Det blev inte den lilla ponnyn. Istället pekar Östen ut en stor hästrackare till min tioåriga bonusdotter. ”Hopp upp bara”, säger han och går vidare till resten av skaran som ska med på ridturen upp på fjället. ”Har du ridit?”, frågar han mig. ”Nja, 1977 en gång typ” svarar jag. ”Perfekt med en som har ridvana, du tar Amy” säger han och pekar på nästa stora häst. Bonusdottern blåhåller i tyglarna, hela kroppen skakar och hon kan inte hålla tillbaka tårarna. Men av, det vill hon inte, utan hon kämpar vidare för att övervinna rädslan.
Jag krånglar mig upp i den skålade westernsadeln, tacksam över att det finns något slags handtag och inte bara remmar att hålla i. När alla tretton är till häst skickas vi ut på gårdsplanen. Östen tittar på lilla bonusdottern som är rödgråten. ”Har du suttit på en häst någon gång?” Hon skakar på huvudet. ”Kan du cykla?” Hon nickar. ”Ja då så”.
Något mer kommer det inte. Men hallå, vill jag ropa. Var är instruktionsboken? Hur får man stopp på den här. Men Östen tar täten och hästarna lunkar iväg tätt efter varandra. Jag hamnar givetvis bakom en riktig fisröv som verkar har litervis med luft att pysa ut mitt i nyllet på min häst.
Jag håller krampaktigt i handtaget. När fisrumpan börjar trava hänger min häst på och jag skumpar okontrollerat runt i sadeln. Hjälmen ömsom lyfter, ömsom trycks ner i ögonen. Benen försöker krampaktigt hålla fast runt magen, vilket är svårt eftersom ingen reglerat mina stigbyglar, så jag sitter i en slags jockyställning. Rädd är jag så klart men inser att jag måste ta kommandot. Var en bestämd ledare, det klarar du, säger jag till mig själv och kommenderar ”stanna” med bestämd röst. Men hundkommandon fungerar inte. Hästen struntar högaktningsfullt i vad jag vill. Hon hänger på fisrumpan och stannar bara när fisrumpan gör det.
Jag försöker slappna av. Förstår att jag måste använda remmarna som jag snott runt handtaget till något och provar att dra hårt i dom samtidigt som jag försöker med något som låter som ”patrooh”. Till min häpnad stannar hästen. ”Yes, nu fröken fattar du galoppen” säger jag och fortsätter att tala hästen till rätta. Men när karavanen ökar takten så gör även min häst det och jag skumpar runt som ett stekt ägg. Jisses vad ont det gör när ändan gång på gång dunsar ner i sadeln i en okontrollerad otakt.
Ett tag går det riktigt bra. Jag försöker få in rätt westernkänsla, fantiserar att jag rider mot prärien. Kisar mot solen, rätar på ryggen och försöker se van ut. Cool. Men så blir det tätt mellan träden. Hästarna avviker från stigen och så kommer trädskrället. Hästen genar och jag ser den vassa grenen komma emot mig. Duckar och känner den brännande smärtan när grenen sliter skinnet av ryggen. Skriker till. Bannar hästen, guiden och hela detta ridtursinfall. Du måste hålla ut hästen säger maken. Vaddå hålla ut?
Senare visar det sig att jag fått ett pyttelitet rött märke som inte gör ont mer än några minuter. Men i teorin hade jag kunnat bli avslagen och sönderriven och det irriterar mig.
En stund senare är jag så där westernnöjd igen. Jag har fått in en rytm, vi har stannat till och släppt förbi tre nyfikna renar och nu är vi nästan uppe på fjället efter en stunds klättring. Raden av hästar flyter ut och känslan av frihet är enorm. Där sitter jag på min häst med en vidunderlig utsikt över blånande fjäll. Östen utlyser fikapaus och ber oss att binda hästarna vid något träd.
Men först ska jag ner. Vårt resesällskap Micke är behjälplig och säger åt mig att slänga över benen. Det känns vingligt så jag väljer att svänga över benet framåt och från position damsadel hoppa. Hoppa groda bör tilläggas, för jag landar på alla fyra i ljungen.
Men jag är uppe och riktigt nöjd. Östen tar en tupplur i ljungen och vi andra delar på kladdiga messmörsmackor, kaffe och oboy. Sen snabbkiss bakom en liten tall och dags för nerfärd. När vi närmar oss stallet och jag faktiskt börjar fixa trav eftersom Maria varit snäll och hissat ner stigbyglarna börjar hästen att galoppera och det hjälper inte att jag ryter åt den att stanna. Den galopperar säkert tre steg. Tre steg av nära döden upplevelse. Jag blir bestämt, försöker styra upp det hela. Lyckas nästan. Men sen blir hästen mer målinriktad än jag och tar kommandot tills vi når stallet och spiltan med havre.
Jag är nöjd. Jag har ridit i fyra timmar. Jag ler. Men min bonusdotter ler mer.
