Mandelqvist

Jag är så jäkla stolt över mina barn. Sen sonen gick i tredje klass har skolan varit en kamp. En kamp mot en skola som verkar totalt nyvaken inför fenomenet dyslexi. Ibland har vi haft turen att stöta på duktiga pedagoger, men insett att även dom måste kämpa i en oförberedd skolvärld. Så jag har varit den bråkiga mamman.

Lugn, det här handlar inte om flygplan. Det handlar om månader av uppbyggda  förväntningar, sparande och planerande som försvinner i kröken på toaletten på Arlanda.

Kort och gott. Sonen, 20 år sätts på tåget tidigt på morgonen, själv åker jag vidare till Stockholm för en heldag med möten. Klockan 11.15 kommer första samtalet. "Mamma jag bara kräks." Jag sitter i ett möte och ber honom att ta det lugnt, påstår att det är nerverna. 30 minter senare är han allt mer hysterisk och kl 13 inser jag att det är kört. Då ligger han på toalettgolvet, medan polarna dragit till gaten.

Jag försöker via telefonen pusha honom att ta sig till en läkare. Han lyckas få hjälp dit av en vakt, får ett intyg, ett glas vatten (som snabbt returneras)  och släpps ut igen. Med hög feber och totalt utmattad "kräkar" han sig vidare. Jag försöker guida honom vidare samtidigt som jag slänger mej i en taxi. "Du måste avboka biljetten", pushar jag. Han står i en hiss. Kommer ut. Vet inte var han är. Måste vila. Och kräkas. Vid sista boarding tar han sig till en incheckning och lyckas avboka biljetter.
När jag hittar honom ligger han på en stenbänk och skakar i frossa. Jag kontaktar receptionen och frågar om vi kan få ett vilorum. Förklarar att pappan är på väg ner för att hämta oss med bil men att han behöver få ligga. Några samtal senare får jag veta att de av smittriskskäl inte kan ge oss ett vilorum. "Jag tänkte tvärtom, att han inte skulle smitta ner hela flygplatsen". Hon håller med och beklagar. Så vi stannar där på stenbänken. Folk tittar med avsmak. Ingen kommer fram. Ingen har någongång under dagen frågat om de kan hjälpa honom. Typiskt svenskt.
Så där på Arlanda, krachlandar drömmarna om två veckor i Thailand med polarna.

I morse var det nog. Motvilligt städade jag 19 årige sonens rum när han inte var hemma, eftersom vi har totalt olika uppfattning om nivån för "städa". Tänk att det ska vara så svårt att få tvätten i tvättkorgen och skräpet i papperskorgen som till och med står i rummet. Och när insektsliken kunde staplas på hög började hoten formas i skallen. HUR får man tonåringar att inse att de INTE bor på hotell med roomservice. HUR ska man få dem att fatta att morgonen inte börjar kl 14.00 och att man måste röra på sig mer än mellan tevesoffan och datorn, för att inte bli ännu tröttare och sova ännu mer.

– Lägg i backen.

Först är man curlingmamma, sen blir man crossmorsa. En uppgradering som innebär att barnet har blivit så stort att han själv tar sig till och från träning och man bara behöver åka dit som åskådare (vid vackert väder). Men för att vara crossmorsa krävs nerver av stål. Det går fort. Det är lerigt. Terrängen är stundom stenig. Och farkosterna flyger som projektiler och landar med en tyngd som gör att man helst beskådar på långt avstånd. Dagens pass blev cirka en halvtimme.

Redan i sjunde klass bokade Emma upp sin kavaljer för balen i 9:an. Och till sist kom dagen.





Så här känner jag henne mest :)


Även Mustangen hade hon fixat, inkl snälla chauffören Jeppe.

I så fall gör jag det idag. Miss u Em.

Jag befinner mig mitt i en krigsdans av sprattlande armar och ben och skrikande glädjerop.
"Shiit, jag fattar inte att det är sant. "Nä fatta, fatta att du och jag...", "Herreguuud".
Det som hänt är att jag tryckt på bekräftaknappen och därmed bokades de sista två platserna med Ryanair till Malta. Thailandsdivorna är i farten igen. Denna gång med Malta som mål. Från beslut till handling tog det cirka 12 minuter.
"Okej", säger jag högt och försöker överrösta glädjeskiken, "då tar jag pengar från ditt konto".
Dottern har för 12 minuter sen redogjort att hon har 5000-6000 kr på kontot. I själva verket är det 1600 och då ska jag ta 1200 nu.
"Men vaddå, jag har ju levt jättebilligt". Jag klickar fram transaktionerna och hon får titta själv.
"Äsch men jag hinner få ett studiebidrag till och vi bor ju billigt hos Andreas" (tremänningen på Malta).
Här ska ingen pengabrist stå i vägen och morfar är redan uppbokad, han skjutsar till Skavsta. Milda Mathilda!

Jag var som ett åskmoln när jag trampade sista uppförsbacken hem från jobbet i kolossal motvind. Supertrött, eftersom jag väckts av ett sms klockan 02.00 på natten. Jag orkade inte gå upp och titta, ens när telefonen plingade sin andra påminnelse. Det blev tyvärr som en väckarklocka och jag låg och snodde i sängen till halv fem innan jag somnade om. På morgonen läste jag på displayen "landat i Shanghai". Mejlet var från en av mina kunder, vars projekt vi jobbat med dygnet runt de senast veckorna.

Nåja, trött, mjölksyra i benen, lågt blodsocker och så vetskapen om sonens ord i telefonen "mamma, jag har krockat din bil". Visst jag borde vara förstående, inga personskador bla, bla, bla... Det här var andra gången på sex månader och jag har inte ens hunnit en tredjedel av avbetalningarna. Snarare så blir man ännu argare när det bli små skador, ska det kosta kan man lika gärna byta ut stora plåtdetaljer. Och ja, jag är tacksam att det inte var några personskador. Händelsen hade skett i låg fart. Framförvarande bil hade svängt ut på motorvägen, men ångrat sig och tvärnitat. Sonen hakade på men var inte lika snabb. Således har jag lack- och plastskador i kofångaren. Inväntar att Bil B som det ska stå i skadesanmälan hör av sig. Enligt sonen började han "leta" skador och skulle kolla med sin verkstad så att inte backsensorn skadats. Sonens teori är att den nog i så fall redan var trasig eftersom skadorna handlade om hans krok.

Så jag besiktade bilen i mitt blodsockertunna tillstånd. Blev ännu surare. Gick in och möttes av en överfull diskbänk. En son som sov och en dotter som satt vi datorn och tittade upp med ett "bah", följt av "fan vad du är sur" när jag beordrade henne ut i köket. Och ja. Jag var och är sur. Punkt.

Det är inte lätt att vara tonårsförälder, ännu svårare att vara skild tonårsförälder. Idag hamnade jag mitt i ett dilemma. Å ena sidan får jag feedback från barnens pappa om sonens uppträdande samt redogörelse för en serie händelser, med kraschlandning som följd. Å andra sidan får jag sonens version som svarar för varje del på sitt sätt. Och där står jag och vet varken ut eller in. Det blir en generell tillrättavisande utifrån att "om du nu betett sig si eller så". Man ska ju hålla ihop som föräldrar, men det är svårt när man inte vet vad som hänt. Möts av suckande "det var inte så", tätt följt av ett samtal till pappan om "varför ljuger du..."
Det är en otäck känsla att inte veta hur det är. Det är när gliringarna mellan tonåringarna avslöjar något som de paktartat bestämt att hålla utanför min sfär. Det är en oskön känsla att ana och inte veta. Att hoppas att de förstår varandras bästa och tar hand om varandra. För inte dricker väl dottern alkohol? Näää...., jag ringer henne alltid, men vad vet jag?  Och visst slirar sonen på sanningen emellanåt. Som om skolnärvaron. Han har skoltider som inte kan passa in i någon skolplan.
Ingår det i föräldraskapet, att bli lagom blåst? Eller?

Det mesta handlar om skolbalen just nu. Så även i kväll blev det en mannekängsväng i den gräddvita blåsan, jag vet inte för vilken tur i ordningen. I flera veckor har det pratats frisyrer och smink och att hålla formen. Så dottern hade inte tid att vänta på mig utan drog iväg före på kvällspromenad. En stund senare tog jag hundarna för en sväng. Den här tiden på året är det inte kul att vara lantis. Åkrarna stinker. Så när jag såg traktorn med dyngspridaren började jag leta alternativa flyktvägar och hoppade in en bit i skogen när den passerade. På håll ser jag att en av förarna vinkar ivrigt. Jag blir lite förvånad, känner ingen bonde i Murbo. Ännu mer förvånad blir jag när jag ser att det är min egen dotter som är ute och åker dyngspridare. Hon som för en halvtimme sedan spatserat runt i högklackat. Så är det kanske om man blir uppraggad på landet.

Klockan blev sex och vi fyra familjer som stod utanför YA-trafikskola i Borlänge började bli irriterade. Jag var irriterad redan från början. Vilken idiot på Trafikverket har kommit på upplägget för handledarutbildning.
I december tog sonen körkort, vilket betyder att jag redan har övningskört i två år och redan genomgått denna urtråkiga utbildning. Nej, det är något ljushuvud som har bestämt att man som handledare måste infinna sej med sin för stunden specifika elev. I vår hurshåll innebar det att min man gick på kurs med sin dotter och jag med min son och vi kunde inte hjälpa varandra, ändå uppmanar trafikskolan att de är bra med flera handledare för att  de ska få olika input. Råkar dessutom en av föräldrarna vara sjuk måste den personen och barnet gå kursen tillsammans, vilket betyder en extragång för barnet.
Jag räknade snabbt ut att för min del landar utbildningen på 900 kr för mej och dottern.

Tillbaka till körskolan. En annan mamma blev ännu mer irriterad och ringde till trafikskolans telefonsvarare och berättade att de minsann hade missnöjda kunder utanför dörren.
Kvart över sex ringde min mobil. "Är ni på väg", frågade en röst i andra ändan. Jag förklarade att vi stod utanför och var irriterade. MEN det visade sig att vi allihop hade anmält oss till Yrkestrafikskolan och inte till Yrkesakademins trafikskola. Snopna satt vi oss i bilarna och åkte till andra änden av stan.
Där genomled vi ganska exakt tre timmars trist tortyr. Ledaren verkade tycka att det var lika besvärande som vi och ursäktade sej med att det enligt bestämmelserna måste vara tre timmars undervisning. Att flera av oss genomgick detta för andra och tredje gången kunde hon bara beklaga.

Så grattis Trafikverket, ni har skapat en kassako till trafikskolorna, men bättre handledare och bilförare får ni inte. Ett förslag är att man går kursen en gång som handledare och sedan räcker det att eleven går.

Min 18-åriga son är långt ifrån någon dunjohan (som min mormor skulle ha sagt). Han är mest med polarna. Håller en ganska låg profil och man vet inte rikitgt om han har flickvän eller bara är kompis. För en längre tid sedan hände dock följande scenario. Han hade bestämt träff med en riktig pudding som han träffat på nätet. Han visade bilder och det var onekligen en söt tjej. Så kepan fick vara hemma och syrran stajlade håret på honom, så där så det ser ut som om dom stuckit huvudet i torktumlaren och sedan skyndat sig att spreja.
Men helt säker kände han sig inte så han tog sin bästa kompis med på dejten. De tog bussen in till Falun, tog sikte på mötesplatsen men ställde sig på osynligt avstånd. När tjejen dök upp hade hon ett par snickarbyxor på sig. När sonen såg detta gömde han sig bakom hörnet. Lät kompisen kika fram och bekräfta det hemsta faktum – hon hade snickisar. Så grabbarna backade därifrån och tog bussen hem igen. Den stackars tjejen fick aldrig veta varför dejten inte dök upp.
Ja, det är väl vad man kan kalla ytligt!

Rösten är trumpen i andra änden. "Jag tror jag ska byta praktikplats". Jag är trött, hungrig, stressad och rusar in på ICA med mobilen tryckt mot örat. Känner att jag har svårt att vara den pedagogiska mamman. Lyssnar över sonens dödgrävarbeskrivning om nuläget. Har hört den förr. I sak har han rätt. Prakitkplatsen är kass. Han blir utnyttjad, arbetsgivarens ägare är en surgubbe med dagliga utbrott och han upplever att han inte utvecklas jämfört med sina klasskompisar. Men det är tonen jag vänder mej mot. "Vad ska du göra då", frågar jag irriterat. "Vet inte". "Det vet du visst", fortsätter jag mala och går igång med "det är du som styr ditt liv"-tugget. "Prata med läraren", säger jag. "Äh, han skiter väl i det". Ytterligare fem argument om varför han inte ska prata med läraren. Fortfarande har han ingen lösning på VAD han ska göra. Blodsockret faller och han poängterar att jag inte behöver vara så jävla sur. Men det är just sur som jag blir. Gnäll och passivitet i kombination gör mej helt vansinnig. Jag vet att jag borde räkna till tio. Peppa och åter peppa. Vägleda och ja....vad fan står det i pedagogikböckerna?
Äter. Funderar. Fortfarande irriterad, men denna gång på skolan. Kanske jag ska ringa läraren och fråga vad dom håller på med. Vankar runt. Dammsuger. Kommer fram till att jag inte ska det. Han är snart 19. Han måste göra sina val själv, om än passiva. Ska försöka bli snäll mamma och försöka peppa i alla fall. Om en stund.

Jo då. I samma stund som mormor åkte på golfresa flyttade dottern in i hennes trerummare. I morrn är jag ditbjuden på middag eftersom hon fyller 16 år. "Du kan väl ta tårta med dej...och mat!"
Jag kan höra hur hon verkligen njuter av att ha flyttat hemifrån, även om det bara är för en vecka. Jag minns känslan som om den var igår. Känslan att få rå sig själv utan vuxen inblandning i ett gränsland när man var i princip vuxen. Jag unnar henne det. Och erkänner att även jag njutit denna vecka av att ha flera dagar helt ensam hemma. Jag anammar genast det tonårsbeteende jag aldrig accepterar i vanliga fall. Dagar då sovrummet såg ut som en katastrof med obäddad säng, kläder på golvet och garderobsdörren på vid gavel. Ouppackade ICA-kassar på köksbordet (torrvaror bara), en hög med disk och tallriken kvar framför teven. Men det blir liksom min egen hemlighet.
För nu är det städat och diskat, alla spår är så att säga sopade under mattan och jag kan fortsätta gnata på mina tonåringar.

Jag är nog i gott sällskap när jag drömmer om att kunna ge mina barn de där allra härligaste guldkornen i livet. De där som helt enkelt måste upplevas. Som att gå på tur på fjället när solen gassar och skaren frasar under skidorna. Skit i att det mest glider bakåt i uppförslutet.

Det var med tre "yes" jag packade in packningen och dottern i bilen på påskaftonen för att åka alldeles allena till stugan i Sälen. Jag till och med packade ner hennes grejer, hon behövde bara gå från sängen till bilen. Jag till och med bäddade hennes säng, medan hon gäspande såg på.
Ett stopp i Djurås för att bunkra godsaker, mat som lagar sig snabbt och en hög med veckotidningar.

På söndagen sken solen och vi började klättringen från Hemfjällstangen med slutmål Hemfjällsstugan. Det gick inte många minuter innan frågan kom: "Är det långt kvar?" Jag hade bestämt mej redan innan att behålla humöret på topp så jag gav några käcka tillrop att det var strax bakom knölen därframme.
Jag stannade upp och uppmanade henne att se sig omkring. "Det här är livet, är det inte härligt?"
"För en pansionär kanske", muttrade hon medan hon kämpade med bakhalt.

Desto vackrare fjället bredde ut sig, desto tätare kom gnällen. "Jag har skavsår" blev "jag står inte ut", "fattar du hur ont jag har?"
Min positiva stämning började bli sne och tillropen handlade mer om "bit ihop nu".
När vi väl nådde Hemfjällsstugan var stämningen relativt sur, men när hon visade sina blåsiga hälar förstod jag. "Stackare". 30 kronor senare hade jag fxat plåster och en chokladkaka. 90 spänn senare sörplade hon gulaschsoppa. Vi bytte pjäxor och någonstans i kroppscellerna mindes jag anledningen till varför jag köpt nya pjäxor. Det hade något med skavsår att göra men det sa jag så klart inte.
Hemfärden var rena rama störtloppet. Spåren var isiga och vi såg ut som två bambisar på hal is. Men nu skrattade vi, som bara tusan. Fast det lär dröja innan jag får med henne på fjället igen.

Nyss fick jag snabbkika på dotterns Facebooksida. Den såg inte alls ut som min. Det är inte bara listan med vänner som skiljer sig. Hon har nästan 800, jag har 168. Hon har sidan fullproppad med kommentarer. Ett inlägg hade 67 kommentarer! Jag har väl som mest 10 käcka tummar upp. Naturligtvis kör hon MSN samtidigt, för FB chaten är seg och laggar tydligen. Frågan är om vi nånsin kommer ifatt den yngre generationen, eller om vi får acceptera att ständigt vara hopplöst efter. Tung tanke för en kommunikatör.

Telefonen ringer högljutt i tågkupén. Jag famlar nyvaket och lyckas få på mej hörlurna med alldeles för hög volym. "När kommer du hem", skriker dotterns röst. "Har det hänt nåt", gäspar jag. "Sladden...sladden är trasig!" Efter ytterligare några osammanhängande fraser har jag bilden klar för mej. Strömsladden till datorn har slutat att fungera och nu när datorn tömt batteriet har kris uppstått. "Gör något då", uppmanar hon mig. "Som vad då?" säger jag i min sjunde gäspning. "Kan du inte kolla om ni har nån sladd på ditt jobb?" "Vi är Macare", svarar jag. "Men, kolla i alla fall". Klockan är 19.52 och jag är inte på humör för sladdjakt. Att vänta till morgondagen finns inte på tonåringars karta. Herregud, tänk att inte vara uppkopplad på ett helt dygn och fasa om butiken inte har rätt sladd hemma. En hel påsk, avstängd från världen, fången i Spraxkya. Och jag åker till fjälls (tar givetvis Macen med).

19 dagar, 5 timmar och 30 minuter. Så länge har dottern varit hemma från sin Thailandsresa och så länge har hennes resväska upptagit större delen av hennes rum. Det tog tio dagar att få henne att tömma den, ytterligare fem att få tvätten ner i tvättstugan och nu kvarstår att få väskan ut i boden. "Jag är inte redo", är hennes förklaring. Jag har försökt allt. Månadspengen är fryst sedan en tid och idag tog jag till det västa jag kunde hitta på. "Du får inte plugga på annan ort om du inte kan hålla ordning omkring dej". Upplagt för bråk alltiså. Men jag blir GALEN. Vad gör man?

"Jag har längtat efter din kasslergryta hela dagen", säger dottern. Sonen kan inte förstå varför potatis och ris existerar över huvud taget. Samma uppfostran – helt olika smak. Dottern har alltid varit pigg att prova nya maträtter, grönsaker och röror. Sonen tittar misstänksamt på det mesta, men värst på listan är köttbullar och potatis. Det lustiga är att Mamma Scans köttbullar är okej, men hemgjorda kan han inte få ner. Hamburgare är dock lycka, här funkar till och med hemgjorda. Problemet är att det är sonen som oftast säger "kan du inte laga nåt gott ikväll". Jag brukar skoja och säga att "du får inte ens ihop tio rätter som du gillar". Han börjar förstår uppräkningen; "köttfärssås och spagetti, tacos, hamburgare, makaroner och skinksås, makaroner och korv, färdig-potatisgratäng och grillad fläskfile, kyckling och pasta..." Sju rätter alltså. Jag trodde det skulle växa bort, men nu är han på sitt 19:e år som sagt.