Kraschlandning på Alanda
Lugn, det här handlar inte om flygplan. Det handlar om månader av uppbyggda förväntningar, sparande och planerande som försvinner i kröken på toaletten på Arlanda.
Kort och gott. Sonen, 20 år sätts på tåget tidigt på morgonen, själv åker jag vidare till Stockholm för en heldag med möten. Klockan 11.15 kommer första samtalet. "Mamma jag bara kräks." Jag sitter i ett möte och ber honom att ta det lugnt, påstår att det är nerverna. 30 minter senare är han allt mer hysterisk och kl 13 inser jag att det är kört. Då ligger han på toalettgolvet, medan polarna dragit till gaten.
Jag försöker via telefonen pusha honom att ta sig till en läkare. Han lyckas få hjälp dit av en vakt, får ett intyg, ett glas vatten (som snabbt returneras) och släpps ut igen. Med hög feber och totalt utmattad "kräkar" han sig vidare. Jag försöker guida honom vidare samtidigt som jag slänger mej i en taxi. "Du måste avboka biljetten", pushar jag. Han står i en hiss. Kommer ut. Vet inte var han är. Måste vila. Och kräkas. Vid sista boarding tar han sig till en incheckning och lyckas avboka biljetter.
När jag hittar honom ligger han på en stenbänk och skakar i frossa. Jag kontaktar receptionen och frågar om vi kan få ett vilorum. Förklarar att pappan är på väg ner för att hämta oss med bil men att han behöver få ligga. Några samtal senare får jag veta att de av smittriskskäl inte kan ge oss ett vilorum. "Jag tänkte tvärtom, att han inte skulle smitta ner hela flygplatsen". Hon håller med och beklagar. Så vi stannar där på stenbänken. Folk tittar med avsmak. Ingen kommer fram. Ingen har någongång under dagen frågat om de kan hjälpa honom. Typiskt svenskt.
Så där på Arlanda, krachlandar drömmarna om två veckor i Thailand med polarna.
Kort och gott. Sonen, 20 år sätts på tåget tidigt på morgonen, själv åker jag vidare till Stockholm för en heldag med möten. Klockan 11.15 kommer första samtalet. "Mamma jag bara kräks." Jag sitter i ett möte och ber honom att ta det lugnt, påstår att det är nerverna. 30 minter senare är han allt mer hysterisk och kl 13 inser jag att det är kört. Då ligger han på toalettgolvet, medan polarna dragit till gaten.
Jag försöker via telefonen pusha honom att ta sig till en läkare. Han lyckas få hjälp dit av en vakt, får ett intyg, ett glas vatten (som snabbt returneras) och släpps ut igen. Med hög feber och totalt utmattad "kräkar" han sig vidare. Jag försöker guida honom vidare samtidigt som jag slänger mej i en taxi. "Du måste avboka biljetten", pushar jag. Han står i en hiss. Kommer ut. Vet inte var han är. Måste vila. Och kräkas. Vid sista boarding tar han sig till en incheckning och lyckas avboka biljetter.
När jag hittar honom ligger han på en stenbänk och skakar i frossa. Jag kontaktar receptionen och frågar om vi kan få ett vilorum. Förklarar att pappan är på väg ner för att hämta oss med bil men att han behöver få ligga. Några samtal senare får jag veta att de av smittriskskäl inte kan ge oss ett vilorum. "Jag tänkte tvärtom, att han inte skulle smitta ner hela flygplatsen". Hon håller med och beklagar. Så vi stannar där på stenbänken. Folk tittar med avsmak. Ingen kommer fram. Ingen har någongång under dagen frågat om de kan hjälpa honom. Typiskt svenskt.
Så där på Arlanda, krachlandar drömmarna om två veckor i Thailand med polarna.
Kommentarer
Trackback
