Mandelqvist

Ett annat sommartecken är stunderna vid stugan i Gimmen. Ofta inleds detta med ett sms från svägerskan Maria Gråbo. "Ses vi i Gimmen? Puss". Så kommer vi med våra kassar innehållande mängder av godis, chips och fikabröd och det viktigaste – bunten med veckotidningar. Marias bunt innehåller alla varianter av Se & Hör. Ju snaskigare, desto bättre. Min bunt innehåller mattidningar och hälsotidningar. Dom fnyser hon åt. Och visst är det lite dubbelmoral, läsa bantning och träning samtidigt som man fikar allt man orkar utan att få ihop 20 steg på stegräknaren. Däremot frossar vi i hennes tidningar. Kommenterar kändisars förfall, otrohetsskandaler, klädstilar och snobberier. Detta blandas med ett och annat illvrål när hundarna skakar vattnet ur pälsen och över oss.


För skens skull – Maria med en bok.


Och på kvällskvisten.

Inget sommartecken är väl tydligare än midsommar. Sillen, nubben och myggen. Jo då, vi jagades in i stugan redan vid tio.

Stormen före lugnet.


Lena Luthman kommer farande som ett midsommarblomster.


Skål och glad midsommar. Maria och Mice Esslersson, Tommy Håx

Jul eller midsommar. Alltid samma visa. Veckorna innan ska man jobba häcken av sig. Som en duracellkanin springer jag mellan möten, konstaterar att det kommit 62 nya mejl sen sist, använder kvällarna för att jobba undan, headsetet för att kunna cykla (läs motionera) och prata jobb samtidigt alternativt få ordning på logistiken på ungdomarna. Klockan 17 i morrn ska jag knäppa på off-knappen. Samtidigt åker familjelivets on-knapp på. De där stackarna som jag inte pratat med de senaste veckorna för att jag har haft fullt upp och jobba. Mysig helg i stugan föregås av matlistor, den avskyvärde trippen genom ICA Maxi, packa bilen, få med alla matingredienserna, lakan och för guds skull systemet. Har någon tänkt på systemet?

Nästa fas är att låsa barskåpet, förmana tonåringarna och så startar den där groende oron igen. Båda två ska till Leksand. En förfärande tanke. Men vänta nu, vad gjorde jag sommaren mellan 9:an och gymnasiet....Leksand. Tältning. Och resten vill jag inte ens skriva ner. Men tiderna är annorlunda nu. Värre. Eller?

Jag ska sitta där runt lägerelden. Sjunga snapsvisor och skåla mot solen. Titta när de andra äter sill, men givetvis hänga med på nubben. Njuta av den ljusa sommarkvällen tillsammans med goda vänner. Midsommar är en vändpunkt. Det är mitten på sommaren. Då vi alla konstaterar att det varit för kallt, kallare än förra året. Vi ställer hoppet till semestern. Och det lustiga är att får vi två veckors vackert väder under vår semesterperiod. Ja då är vi nöjda. Supernöjda.  Ha en skön midsommar!

"Jâ fäck så mångâ ol sôm inte jâ visst tå, sâ hä va ful int nô anä än tä skrevâ då. Tack a allä fôr hjälp mä ol, ä finns mångä slickä på våra jol"

Ännu en vår som varit så hektisk att jag knappt hunnit med vitsippor och liljekonvaljer. Ännu mindre midsommar. Jag vet inte om det är ett nordiskt beteende, men vi svenskar verkar i alla fall ruta in oss efter tiden före och efter jul. Och tiden före och efter semester. Det innebär för oss i reklambranschen att alla deadlines ligger dagen innan julafton eller midsommar. Följaktligen sitter vi med näsan i datorerna kväll efter kväll, medan fåglarna sjunger utanför och gräset frodas. Och nu säger almanackan att det är midsommar. För mej är det en upprepning av förra året. Jag har inte planerat maten, vet inte när jag ska få till tårtan, men har dock lyckats bjuda vännerna till sommarstugan.

Jag älskar sommaren, och midsommar. Jag önskar jag kunde njuta mer av den. Ser fram emot torsdag kväll. Solen ska stå som spön i backen. Jag ska sätta mej på bryggan med en gigantisk gin och tonic. Ta ett djupt andetag. Och njuta!

Glad midsommar!

Medan min kära kollega frotterar sig i framtidens webbstrategier och kommunikationer på Webbstrategidagarna, sitter jag med en bok om fårklippning i handen. I den digitala världen känns det just nu som att det är fasligt bråttom. Vi ska snabbt hinna lära oss allt det som alla kommer att vilja veta, helst innan alla andra vet, fast ingen ännu vet... Ja välkommen till kommunikationsbranschen. Vi har i ryggmärgen att det alltid brådskar och att vi måste ligga steget före. Under dagen har det kommit tre mejl från kära kollegan som är inspirerad så till den grad att hon skvättar över lite tänkvärda saker i pauserna.

Nåväl, tillbaka till handboken i fårklippning. Här handlar det om lerning by doing. Boken är så gammal att den luktar gammalt papper a la 50-tal. Utan kurser eller instruktörer lyckades vi lura till oss den vita baggen, brotta ner honom och således sätta honom på rumpan. Jag höll i boken och läste högt, så jag slapp ratta den elektriska saxen. Jag kan säga att det tar ganska lång tid att ta sig ner till klippbara områden. Först ska man trassla sig genom lager av lort, lite halväckligt faktiskt. Eftersom jag var livrädd att vi skulle kastrera vår lilla bagge läste jag extra högt när vi kom till de nedre regionerna. Problemet var att det inte fanns något att kastrera. Han visade sig vara en hon. Efter att ha släppt loss en relativt tufsig fårfröken så började jakten på nästa får. Tänk om det var en bagge, då väntas smått. Det var inte helt lätt att fånga in Rydberg men snart var saken biff. Alltså inte bokstavligen. Även hon lever och mår bra.

Så här står jag med en påse ull. Sånt som tanter i min ålder funderade på under bondesamhället. Fast tja, jag kan ju alltid gå ut och diskutera på nätet. Kanske nån har kläm på hur man hanterar spinnrockar eller vad man nu gör.

Jag bestämde mig redan i november att så snart vägarna var bara skulle kärringhondan fram. Det blev en slags målbild genom vintern när jag pulsade runt på skidor och med pannlampa. Nu är vi där. Målet är att cykla 3-4 dagar i veckan till jobbet. Det innebär 10 km väg genom grusvägar som suger fast däcken och över öppna fält där vinden gör sitt bästa för att blåsa mig av vägen.

Jag måste dela med mej av min älsklingssajt gardengirl.se. Dessa brallor är mina favoriter.

Vaknar och trycker undan söndagsångesten. Bestämmer mej att hålla mej långt från datorn för att hålla vardagen stången. Att verkligen leva i nuet och njuta av att vara ledig, hellre än att planera för att vara oledig. Solen skiner in genom sovrumsfönstret och jag konstaterar att det är dags. Fyller hinken med varmt vatten och sätter igång. Med varje fönster som blir rent konstaterar jag att rutor behöver bytas, kittningen har släppt, färgen flagnar och i ett rum behöver hela fönstren bytas. Övergår till rabatterna. Räfsar, klipper grenar och inser att jag är sent ute med frösättningen. Planerar för vårsådden, den årliga flyttningen av blommor mellan mina land. Saker som inte alls stressar. Ser riktigt fram emot att plocka fram mina blommiga snickarbyxor och få jobba med hela kroppen och stänga av tankarna. Släkten rullar in på gården. Fika dukas fram på trappan. Vi solar och pratar. Folket försvinner och jag sätter på mig hörlurarna och försvinner in i min digitala bokvärld. Tar några fönster till. Och det går lekande lätt.

Ja så kom då våra två nya familjemedlemmar inledda i band. Vid lunchtid fick de namnen Lindström och Rydberg och lustigt nog kommer de att ha sitt boställe i "matkällaren" som är en jordkällare i hagen. Så varsågod brorsan, läge att börja kalla oss Farmen igen.

19 år senare sitter Ridge, Eric och Stephanie i samma vardagsrum och intrigerar. Fortfarande har Ridge samma fula polisonger. Helt fantastiskt att serier går än, sist jag tittade var när jag ammade, vilket är två decennium sen nästan. Men nu är svärmor här och som "alla" pensionärer finns hålltider. Glamor är en. Andarnas Makt en annan. Och så alla OS sändningar. Vi ska nu planera in ett kalas så att det inte krockar med Vasaloppets sändningar. Pensionärslivet är därmed ganska likt småbarnslivet. Undrar om Glamourgänget har söndagsångest? "Nu ska vi se, vem är jag gift med nu och vem ska jag bedra....". Jag är glad att jag slipper vara manusförfattare till Gamour. Herregud inser att det finns en glamourblogg:
http://glamourbloggen.tvplaneten.se/2009/11/27/gammal-karlek-rostar-aldrig-2/

Denna historia har många år på nacken, men är fortfarande lika rolig. En av mina goaste vänner var vid denna tidpunkt sambo med min kusin. Han var inte killen med den mest romantiska ådran, så därför blev hon extra glad när hon fann den lilla presenten på sin huvudkudde. Eftersom hon ville överraska sin man skyndade hon att kränga på sig den sexiga lilla kjol som han införskaffat. Den enda hon tyckte var konstigt var valet av färg. När mannen kommer ut ur duschen fick han ögon stora av förvåning (ej beundran...) och utbrast.
– Va fan gör du med min norska mygghatt!

Skulle gärna vilja veta hur hon kom i den.

I somras låg jag under äppelträdet och försökte memorera fast bilden för att ta fram den när snön låg som tjockast. Typ nu. Därför blev jag så glad när jag hittade bilden i arkivet. Titta och njut.

Idag vågade jag mig till ICA Sellnäs, än en gång för att hämta ut ett paket. "Det var ingen soffa, bara ett överdrag" sa jag innan hon hunnit fråga. Hon log överseende och hämtade ett litet paket till mig.
Till saken hör att mitt förhållande till min Iphone är ren kärlek. Och alla tillbehör väljs med största omsorg. Endast det bästa är gott nog till min Iphone (förtäckta efterköpskänslor). Eftersom jag tröttnat på trassliga örsladdar och öronsnäckor som ramlar ur, verkar jag nu ha hittat drömmen. Hörlurar och headset i ett. Jag svarar enkelt i telefonen genom en knapptryckning på örat. Superenkel konstruktion, med en rad finesser och riktigt schysst ljud. Som sagt, endast det bästa är gott nog åt en Iphone.

Två meter lång och 36 kg. Jag pratar om bäddsoffan som jag försökte hämta ut på ICA Sellnäs. Inte konstigt att hon såg alldeles förskräckt ut när hon tittade på lagerhyllorna bakom kassan. Undrar just vad hon tänkte när jag gick hem med min bäddsoffa under armen och käckt deklarerade att "det är väl en fiffig IKEA-konstruktion, benen är väl ihopvikta i". Och stommen och madrassen, ja så långt tänkte jag inte.

Wille ska bli pappa. Det bestämdes igår då pojken lovades bort över telefonen. Mamman till flickan nöjde sig med några foton samt intyg om att höfter och ögon var ok. Det var nämligen brådis. Kärleksakten måste ske redan i helgen. Sen är det för sent. Jag sitter med parningsavtalet i handen, sneglar på min Scooby Doo och kan inte låta bli att fundera om han kommer att klara av det här uppdraget. Visst har han varit kär, men då la han bara huvudet på Pinglans tass för att med beundran i blicken finnas nära. Det här är annorlunda. Kravfyllt. Dags att planera. Undrar om de vill ha levande ljus, eller om det räcker med några skålar snacks. Fortsättning följer.

Jenwills William, snart far.