Varför cyklar man alltid i motvind
Jag bestämde mig redan i november att så snart vägarna var bara skulle kärringhondan fram. Det blev en slags målbild genom vintern när jag pulsade runt på skidor och med pannlampa. Nu är vi där. Målet är att cykla 3-4 dagar i veckan till jobbet. Det innebär 10 km väg genom grusvägar som suger fast däcken och över öppna fält där vinden gör sitt bästa för att blåsa mig av vägen.
Första färden gick i slutet av april. Vantar och vinterjacka. Det tog en timme till jobbet och det rann rännilar efter ryggen samtidigt som fötterna värkte av kyla. Bådade inte gott.
Nu är det enklare. Ackompanjerad av fågelkvitter försöker jag koncentrera mig på den härliga skogsdoften genom det grussugande partiet. I höjd med Lerbäcken har jag i regel mjölksyra, men då vet jag att ett parti nerförsbacke väntar. Häromdagen tog färden 35 min och det gick otroligt lätt. Anledningen till det såg jag vid Biltema. Flaggorna hängde som trasor. Och det händer lika ofta som postkodmiljonären delar ut vinster i Spraxkya.
För hur jag än vänder pakethållaren har jag vinden som en fiende rakt emot, i virvlar eller attackerande från sidan. Aldrig att den kan bjuda på en skjuts hem.
Så jag är en grann syn. Påpälsad tant med tre cykelkorgar. Matkassar, dator och matlåda – segandes fram i ett mer än makligt tempo.
Heja Hedvig, nu kommer jag!
Kommentarer
Trackback
