Mandelqvist

Idag kom skrivarlusten så plötsligt att jag författade en artikel på cykel i stark motvind. För att inte väcka alltför stor uppmärksamhet låtsades jag prata i mobilen när jag i själva verket hade inspelningsknappen på. Ryckigt och stökigt blev det. Ingressen på slutet och sen en salig röra.

Det som väckt denna plötsliga skrivarlust var två personer; Anna Haag och Emil Jönsson. Till saken hör att längdskidåkning fram tills denna dag varit liktydigt med vallningsremsa och mjölkchoklad. En slags rogivande promenad på fjället. Men idag träffade jag ikonerna Anna & Emil hemma på min egen gata, på Confetti.

Visst hade jag hört talas om dessa energiboostare, men trodde att jag var immun. Jag är ju tokointresserad av sport. Fast när man får höra hur de bygger sitt liv och sitt varumärke kan man inte låta bli att fyllas av deras kärlek och energi. Och känna stolthet att vår byrå får jobba med dom.

Och nu ska jag skriva ner artikeln.

Kreativitet är ibland ett finare ord för lekstuga för vuxna. Det legitimerar att man får ligga på golvet och rita med många färger på stora ark. Vi klipper och klistrar på samma sätt som när vi var barn och klippte ur Ellos och IKEA-katalogen och skapade egna fantasivärldar. Fast vi kallar det moodboard.

Vi spånar fritt om allt mellan himmel och helvete medan vi ligger upp och ner i soffan och sprattlar med benen och tuggar i oss dalahästar av gele. Vissa skrattar, buar och klappar händerna.

Vi möblerar om, tar in ved och fårfällar, sätter på musik och tänder en datoriserad brasa via Youtube. Servetter, soyayoghurt (aldrig missa en laktosare) och en termos med hemgjord mjölkchoklad. Förtjusta springer vi runt varandra och pladdrar, flyttar kuddar och justerar. Och när dörrklockan ringer klistrar vi på en affärsmässig min. Fast det är svårt, för under den väntar vi med spänd förväntan på besökarens utrop av förtjusning, som naturligtvis kommer. Vi tänker ”välkommen till vår lektimme”, men säger ”välkommen till en kreativ workshop”.

Att dessutom få använda fina titlar som copywriter, art director, planner och creative director är nästan för bra för att vara sant. Det här är mitt jobb och jag älskar det.

Läste någonstans att risken att dö på vägen till affären för att köpa en vinstlott är större än att vinna högsta vinsten. Dom argumenten räcker för att jag ska dirigera om Postkodslotteriets hundralapp till SOS Barnbyar.
Själv har jag nyligen drabbats av flera olyckor – eller var det tur? Det beror på hur man ser det. Det kändes olyckligt att bli påkörd i 70 av en dam som antagligen fipplade med mobilen och inte "såg" att jag stod blinkande stilla i körfältet i väntan på att korsa vägen. Det small utav sjutton, hon studsade in i en långtradare och hennes bil blev skit. Min bil fick en demolerad och hängande bakdel. Just då kändes det jäkligt olyckligt eftersom veckan var fullbokad med resor och jag såg en massa krångel framför mej.
Eller var det i självaste verket min lyckodag? Hon fick inte till någon fullträff som hade lett till att jag frontalkrockat med mötande trafik. Då hade min fullproppade vecka varit totalt betydelselös.

Bilen kördes till verkstad och efter lite bök fick jag hämta ut en hyrbil som jag rullat runt i under en vecka nu. Idag kommer jag ut på jobbparkeringen och ser en servicebil backa farligt nära min bil för att....ja smeka den lätt i rumpan med en fin reva som följd. Den unga grabbens kommentar var fin: "kan du köra fram bilen lite". Jag stod parkerad mot en vägg.

Tja tur eller otur, vad vet jag. Man kan alltid välja vilket öga man ska kisa med. Bara dom ger fan i min bil nu.

Så fort jag sagt ordet magnetröntgen så har människor fullkomligen öst klaustrofobiska näradödenupplevelser över mig. Nu dödar jag den myten. Magnetröntgen är en något högljudd variant av solarium. Blunda och passa på att vila. Detta skedde 17.00 igår i Västerås. Därifrån åkte jag direkt till Falun, med ett snabbt ombyte på en toalett efter vägen med slutmål Gyllene Hästen galan - årets marknadsföringsutmärkelse i Dalarna. Jag kom lagom till middagen, dock totalt oförberedd på att en stund senare ta emot vinsten i kategorin O2C (samhällsreklam). Priset är verkligen välförtjänt, en riktigt bra kampanj som fått stort genomslag. Att stå på scenen och improvisera kan jag ta, men den efterföljande fotograferingen är bara så pestig. Jag är SÅ avundsjuk på alla fotogeniquea (felstavat...) människor. Jag ser ut som jag rymt från Säter – alltid. Vissa närstående retas och säger "du ser ju ut så där", men mina kollegor tröstar och säger att "riktigt så ful är du inte i verkligheten". En fotograf har berättat att det är de liksidiga symmetriska människorna som blir de bästa modellerna. Ja, då är jag nog extremt oliksidig. Men i nedanstående fall är vi nog tre rymlingar från Säter. Det bjuder vi på. För vi är vinnare!

Morgonens tågfärd till Stockholm var givetvis 45 minuter försenad. Strömlöst i Uppsala, tågmöten....ja vi har hört det till leda hela vintern. Svenska tåg är inte skapta för snö, söder om Sundsvall vill säga, för i norr funkar det tydligen. Nej det mest intressanta var hemfärden. Mitt i skogen stannade Tåg i Bergslagen och ur högtalaren meddelades att vi fått tekniskt fel på fordonet. Sedan kom chaffisen lunkande och gick in på toaletten och det började skvala frenetiskt. Han låste dörren till muggen och såg riktigt nöjd ut. Jag frågade förskräckt om alla toaletter var avstängda, men han lugnade mig med att det bara var denna. Han sa nåt om gemensamt lufttryck och att nu skulle nog tåget kunna tuffa vidare. Mycket riktigt!
Jag erkänner att jag är en hopplös humanist, men hur i fridens namn kan toaletten ha samband med framförande av ett fordon. Är gasen och spolknappen densamma?

Solen visade sig från sin gladaste sida och det var som upplagt för en skön dag i Kläppen. Fotning och intervjuer stod på agendan. Först ut var Cilla och Totte. Det är lite märkligt att behandla denna lilla goa apa som en egen individ, speciellt när han inledningsvis ligger nerpackad i en väska. Det är helt fantastiskt att se när han sedan får liv genom Cilla.

Jag vet inte om jag ska oroa mej för en snabbt accelerande åldersdemens eller helt enkelt konstatera att jag och Pippi Långstrump är rätt lika. För hon är en person som i sitt normala tillstånd är lite bak-och-fram. Nåja, jag ska inte hålla dig på halster längre. Dagens datum, klockan 11.30, mitt i ett telefonsamtal upptäcker jag att jag har mina tights ut och in. Ingen fara tänker du, de var väl svarta? Jo visst, men passformen var inte den bästa för de satt dessutom bak och fram (vilket förklarar att de känts lite konstigt hela morgonen). Så där har jag gått in min tjusiga tunika, med grova sömmar utstickande efter benen och en storlekslapp som antagligen syntes genom tunikan. Tack gode gud att mitt morgonmöte på SSAB blev inställt. Så medan jag gick in på toan och vände den glansiga sidan utåt, meddelade kollegorna mina kunder att jag skulle ringa upp så snart jag vänt byxorna rätt.
Det är såna gånger jag blir lite rädd för mej själv, men väljer att ta det med ett garv. Och min man blev inte ens förvånad. Okej...jag brukar knycka hans livrem till min morgonrock när jag inte hittar tillhörande skärp.
/Pippi Felstrumpa

2,5 arbetsdag kvar till vila och värme. Ändå är det enda jag känner i kroppen – jäkt. Samma visa inför varje semester. Arbetshögen är alltid en mindre alp, och möten har klämts in fram till två timmar före avgång. Däremellan ska det packas, handlas hem mat till sonen som ska vara hundvakt med mera, med mera. Känslan i kroppen borde vara lättnad, att snart få byta det här kalla eländet till skön sommarvärme. Men det enda jag känner är en jäktklump i magen.
Jag vet att det går över, bara jag kommer iväg, men varför denna stress. Jo, för att man själv bygger upp en bild av allt som måste vara klart, förberett och planerat. Och boven i dramat är som vanligt – jag själv.

Jag står i diskodunket på Wallmans salonger och försöker höra vad min 18-åriga son säger i luren. "Jag ska på krogen med grabbarna. Det blev lite hastigt så jag tog några öl i källaren. Nu har jag druckit sex stycken och det händer ingenting. Nu ser jag att det är 2,8:or." Polarnas hånskratt hörs i bakgrunden. De måste haft roligt åt honom. Jag är tacksam över att han är en sån amatör på området. "Men grabbarna fixar det", säger han och jag känner att jag inte vill veta vad som kommer upp på bordet. Han är myndig intalar jag mig själv. "Så jag kan nog inte hämta dig på tåget i morrn", säger han. Gulleplutten, tänker på allt, bil kan man ju INTE köra dagen efter. Eller....

Själv blir jag övertalad att gå vidare till ett danshak. Det är som en finlandsbåt bedyrar min kollega. Är tipset pålitligt frågar jag, eller är det nån medelålders tipsare som går ut lika ofta som jag. Det vill säga aldrig. Nej för tusan, han är singel, Stockholmare och pålitlig. Så vi går till "finlandsbåten" på Norra Bantorget. Såååå mycket folk. Technomusik. Vi står där alla kollegorna i ringdans. Gungar till låtar utan början och slut. Totalt otrallvänligt. Sen trallar vi hem i Stockholmsnatten klockan 2. De yngre kör till 5 tydligen. Tack och lov att man är medelålders, gift och får vara hemma och se på teve för det mesta.

Tack alla goa kollegor för en kul kväll.

Sååå underbart jobbet är vissa dagar. At få börja dagen med härlig manchester. Att njuta av den värmande solen, när hela Sverige tycks ha storm. Semester? Nej, nej.

Med Noppa som guide har vi åkt oss igenom gästernas upplevelser, hela tiden med en nyfikenhet och ett öppet sinne. Vi sladdar, stannar till och utbyter idéer. Pratar med kocken, lunchar med bokningen, testar fondueafton och intervjuar personal. Ritar, skissar och brainstormar.

I parken träffar vi proffsen på hög höjd. När jag står där 6 m ovan marken högst upp på hoppet och tittar uppåt på snowboardeliten så är det beundran och svindel jag känner.

Jag törs knappt kika över kanten, men inser att det är enda vägen ner. Blundar och åker.

Kläppen är ett Love Brand, som alla tycks älska. Det är inte svårt att förstå. Alla människor, jag menar verkligen alla, är så oerhört vänliga och omtänksamma. Vi morsar på stugägare, på leverantörer, på ledarna från skidgymnasiet. Överallt hejas det. Och som byrå är vi stolta så vi spricker.

Dagens stora överraskning var de gigantiska räkmackorna i Toppstugan! Vem behöver västkusten, åk till Kläppen.

Linda trivs som AD för Kläppen.

Härlig lunch med Linda och gänget från bokningen.

Linda testar sitt eget verk – Trolla.