Mandelqvist

Det blev inte den lilla ponnyn. Istället pekar Östen ut en stor hästrackare till min tioåriga bonusdotter. ”Hopp upp bara”, säger han och går vidare till resten av skaran som ska med på ridturen upp på fjället. ”Har du ridit?”, frågar han mig. ”Nja, 1977 en gång typ” svarar jag. ”Perfekt med en som har ridvana, du tar Amy” säger han och pekar på nästa stora häst. Bonusdottern blåhåller i tyglarna, hela kroppen skakar och hon kan inte hålla tillbaka tårarna. Men av, det vill hon inte, utan hon kämpar vidare för att övervinna rädslan.

Jag krånglar mig upp i den skålade westernsadeln, tacksam över att det finns något slags handtag och inte bara remmar att hålla i. När alla tretton är till häst skickas vi ut på gårdsplanen. Östen tittar på lilla bonusdottern som är rödgråten. ”Har du suttit på en häst någon gång?” Hon skakar på huvudet. ”Kan du cykla?” Hon nickar. ”Ja då så”.

Något mer kommer det inte. Men hallå, vill jag ropa. Var är instruktionsboken? Hur får man stopp på den här. Men Östen tar täten och hästarna lunkar iväg tätt efter varandra. Jag hamnar givetvis bakom en riktig fisröv som verkar har litervis med luft att pysa ut mitt i nyllet på min häst.

Jag håller krampaktigt i handtaget. När fisrumpan börjar trava hänger min häst på och jag skumpar okontrollerat runt i sadeln. Hjälmen ömsom lyfter, ömsom trycks ner i ögonen. Benen försöker krampaktigt hålla fast runt magen, vilket är svårt eftersom ingen reglerat mina stigbyglar, så jag sitter i en slags jockyställning. Rädd är jag så klart men inser att jag måste ta kommandot. Var en bestämd ledare, det klarar du, säger jag till mig själv och kommenderar ”stanna” med bestämd röst. Men hundkommandon fungerar inte. Hästen struntar högaktningsfullt i vad jag vill. Hon hänger på fisrumpan och stannar bara när fisrumpan gör det.

Jag försöker slappna av. Förstår att jag måste använda remmarna som jag snott runt handtaget till något och provar att dra hårt i dom samtidigt som jag försöker med något som låter som ”patrooh”. Till min häpnad stannar hästen. ”Yes, nu fröken fattar du galoppen” säger jag och fortsätter att tala hästen till rätta. Men när karavanen ökar takten så gör även min häst det och jag skumpar runt som ett stekt ägg. Jisses vad ont det gör när ändan gång på gång dunsar ner i sadeln i en okontrollerad otakt.

Ett tag går det riktigt bra. Jag försöker få in rätt westernkänsla, fantiserar att jag rider mot prärien. Kisar mot solen, rätar på ryggen och försöker se van ut. Cool. Men så blir det tätt mellan träden. Hästarna avviker från stigen och så kommer trädskrället. Hästen genar och jag ser den vassa grenen komma emot mig. Duckar och känner den brännande smärtan när grenen sliter skinnet av ryggen. Skriker till. Bannar hästen, guiden och hela detta ridtursinfall. Du måste hålla ut hästen säger maken. Vaddå hålla ut?

Senare visar det sig att jag fått ett pyttelitet rött märke som inte gör ont mer än några minuter. Men i teorin hade jag kunnat bli avslagen och sönderriven och det irriterar mig.

En stund senare är jag så där westernnöjd igen. Jag har fått in en rytm, vi har stannat till och släppt förbi tre nyfikna renar och nu är vi nästan uppe på fjället efter en stunds klättring. Raden av hästar flyter ut och känslan av frihet är enorm. Där sitter jag på min häst med en vidunderlig utsikt över blånande fjäll. Östen utlyser fikapaus och ber oss att binda hästarna vid något träd.

Men först ska jag ner. Vårt resesällskap Micke är behjälplig och säger åt mig att slänga över benen. Det känns vingligt så jag väljer att svänga över benet framåt och från position damsadel hoppa. Hoppa groda bör tilläggas, för jag landar på alla fyra i ljungen.

Men jag är uppe och riktigt nöjd. Östen tar en tupplur i ljungen och vi andra delar på kladdiga messmörsmackor, kaffe och oboy. Sen snabbkiss bakom en liten tall och dags för nerfärd. När vi närmar oss stallet och jag faktiskt börjar fixa trav eftersom Maria varit snäll och hissat ner stigbyglarna börjar hästen att galoppera och det hjälper inte att jag ryter åt den att stanna. Den galopperar säkert tre steg. Tre steg av nära döden upplevelse. Jag blir bestämt, försöker styra upp det hela. Lyckas nästan. Men sen blir hästen mer målinriktad än jag och tar kommandot tills vi når stallet och spiltan med havre.

Jag är nöjd. Jag har ridit i fyra timmar. Jag ler. Men min bonusdotter ler mer.

 

 

 

 

Jag som knappt varit på några konserter i mitt liv har denna sommar hunnit med Peace & Love med 40 000 besökare, Pink med över 30 000 och slutligen Melody Gardot, denna jazzens Greta Garbo. Konserten inleddes med Nisse Landgren – en icke-favorit – men jag måste erkänna att han gjorde bra ifrån sig. Sen fick vi vänta en stund, säkert en kvart...innan Melody kom. Det var tydligen för länge tyckte damen bakom mej. "Det är som på vårdcentralen, man får vänat och vänta och ingen talar om vad det är för fel!". Jag som väntat tre timmar på Pink igår och lyssnat på tre förband tyckte att femton minuter var rena rama pisskvarten.

Mellansnacket var intimt och som vanligt faschineras artisterna över Dalhalla med dess akustik och kalkstensmiljö. Men, även om hon är en av mina favoriter så hade jag föredragit en rökig jazzklubb där det verkligen hade kunnat kännas intimt. Här satt man på långt avstånd, iskall under en filt i den 13 gradiga kvällen. Vinet fick man svepa ur plastmuggen i alkoholzonen under pausen innan. Nej, jag hade velat ha ett glas rött, en cigarett (fast jag inte röker) och suttit nära scenen på en skum klubb. Då hade hon kommit till sin rätt.



Dalhalla.

På torsdagen kl 21 bestämde jag och bonusdottern att åka ner till Göteborg eftersom det visade sig finnas biljetter kvar till fredagens Pinkkonsert på Ullevi. Beslutet tog tre minuter. På grund av Gothia Cup fanns inget hotellrum utan närmaste var i Borås, men vad gjorde det. Så kl 11 slutade hon jobbet på hotell Brage och vi satt oss i bilen för fem timmars bilresa genom ett megafullt turistSverige.
Efter att ha ignorat Siv i GPSen, parkerade vi på Liseberg och irrade runt i stan för att leta mat. En klassiker, som alltid leder till noll.


När tiden runnit iväg och vi stod i MacDonaldskön bestämde vi att återgå till vårt förstahandsval. En räkmacka på Gothia Tower. Kan säga att vi inte var ensamma om den tanken. Men räkmackan för 179 kr slukades på sju minuter och sedan bänkade vi oss på Ullevi.


Och vilken show sen!


Pink gjorde entre genom att hoppa bungy jump ut ur lådan i kranen.
Riktigt cool!

Att börja semestern med att åka bort var ett klokt drag. En vecka i Brela, vid vackra Makarska rivieran, gjorde mycket gott. Bara jag och maken, så mysigt!


Hamnen




Utsikt från balkongen.


Härliga promenadstråk efter vattnet.


Fruktstund.


Vilan.


Trapporna.


Vår underbara hyresvärdinna Britt-Marie Ribicic.

Jag försöker ignorera väderprognosen. Intalar mig att Grand Canaria är stort. Herregud, det måste ju vara som Öland i alla fall. Garderar mig genom att åka i min vind- och regnjacka. Känns konstigt att åka till sommaren, när snön ligger tjock i blickfånget. Försöker se solstolar, drinkar och en stor gul sol framför mig. En behaglig känsla. Laddad med två böcker och en IPod full med hörböcker, ska jag nog klara att lämna datorn och er en vecka. Ha det gött. Det tänker jag ha.

Trots stormvarningar tog vi Opeln till Kläppen och strax efter Mora sken solen och vi fick en fantastisk solnedgång att beskåda över fjället. Vi checkade in och hittade vår stuga högst upp på berget. Fjällkänslan kom över mig och min kollega Linda och efter att ha tänt alla smålampor, hällt upp chipsen så startade vi projekt göra brasa i den öppna spisen. Några minuter senare viftade vi hysteriskt, eftersom röken bolmade in i stället för upp i skorstenen. Jag som trodde jag kunde det här drog febrilt i spjället och läget blev bara värre. Vi öppnade alla dörrar, men för sent. Brandlarmet tjöt. Linda lyckades till slut hitta en ratt att vrida på och äntligen tog röken rätt väg ut.

Efter den pärsen försökte vi återfå mysfaktorn. "Vi måsta ha vin", kom vi på. Hur i fridens namn kunde vi missa att köpa vin på vägen upp. Vi som skulle till fjällen. "Jag fixar det", sa Linda och tog bilen ner till Café Tranan. Dessvärre var det inte tillåtet att medtaga alkoholhaltiga drycker ur baren. Men kreativa Linda ville inte komma tomhänt. Diskret köpte hon en drink i baren, hällde ur julmusten ur petflaskan från bilen och fyllde den således med den beställda drinken.

Allt det här tog givetvis tid. Så i samma stund som vi skålade den delade driken i våra vinglas knackade det på dörren. Dags att åka.

Men sen fick vi både åka bandvagn upp till Kläppens toppstuga, njuta av härlig fondueafton och ett underbart vin. Härliga Kläppen.

Jag har läst otaliga reportage om hur enkelt det är att resa med gluten. Skitsnack. Redan när du passerat säkerhetskontrollen på Arlanda är det kört. För i snabbmatsvärlden finns inga alternativ. Mackor i mängden. Pastasallader. Fikabröd. I bästa fall kan man hitta en grekisk sallad. På Europaflygningarna finns mat att köpa, fast inte för glutenintoleranta. Och utomlands vet de inte vad man pratar om, trots översättningskorten på de lokala språken. "Vi tillsätter inget gluten i vårt bröd", sa ett hotell. "Du kan absolut inte äta gurkan", sa en annan restaurang. Så jag har slutat att fråga och försöker gissa mig till vad jag kan äta. Fisk brukar vara glutenfri, synd bara att jag är fiskallergiker också. Därför är det ett måste att ha med egen müsli och eget bröd när jag reser. Tyvärr finns det bara en sorts bröd som är vakuumpackat och ätbart och det är det kavringliknande risbrödet. De andra behöver bakas för att vara ätliga.

Man kan ju undra om gluten är ett svenskt fenoment, 100 000 människor i Sverige har diagnosen. Nej, snarare handlar det om okunskap. De andra länderna går fortfarande omkring med ont i magen. Och så länge det är så får jag nog fortsätta att packa min väska. Men snälla SAS, försök få fram en rätt att köpa i alla fall. Chipsen mättar så dåligt.

 

 

Du vet känslan av att glida in på Arlanda. Konstatera att jag har gott om tid, kön spelar ingen roll bara jag hinner njuta länge i alla parfymbutikerna. Det luktar semester och jag tillhör, liksom alla andra, världens lyckligaste. För jag ska ut och resa. Det är Semester-Arlanda.
Så finns Jobb-Arlanda. Då svär jag över köerna i bagageinlämningen, gnäller över att gaten ligger längst bort och orkar bara ta en snabbsprut av den senaste parfymen. Människor går raskt med mobilsladdar i öronen och ibland undrar jag om det verkligen finns någon i andra änden eller om det bara är en “gubbnapp”. Dom gångerna räknar jag timmarna tills jag får komma hem igen.