Kreativitet = lekstuga för vuxna
Kreativitet är ibland ett finare ord för lekstuga för vuxna. Det legitimerar att man får ligga på golvet och rita med många färger på stora ark. Vi klipper och klistrar på samma sätt som när vi var barn och klippte ur Ellos och IKEA-katalogen och skapade egna fantasivärldar. Fast vi kallar det moodboard.
Vi spånar fritt om allt mellan himmel och helvete medan vi ligger upp och ner i soffan och sprattlar med benen och tuggar i oss dalahästar av gele. Vissa skrattar, buar och klappar händerna.
Vi möblerar om, tar in ved och fårfällar, sätter på musik och tänder en datoriserad brasa via Youtube. Servetter, soyayoghurt (aldrig missa en laktosare) och en termos med hemgjord mjölkchoklad. Förtjusta springer vi runt varandra och pladdrar, flyttar kuddar och justerar. Och när dörrklockan ringer klistrar vi på en affärsmässig min. Fast det är svårt, för under den väntar vi med spänd förväntan på besökarens utrop av förtjusning, som naturligtvis kommer. Vi tänker ”välkommen till vår lektimme”, men säger ”välkommen till en kreativ workshop”.
Att dessutom få använda fina titlar som copywriter, art director, planner och creative director är nästan för bra för att vara sant. Det här är mitt jobb och jag älskar det.
Kraschlandning på Alanda
Lugn, det här handlar inte om flygplan. Det handlar om månader av uppbyggda förväntningar, sparande och planerande som försvinner i kröken på toaletten på Arlanda.
Kort och gott. Sonen, 20 år sätts på tåget tidigt på morgonen, själv åker jag vidare till Stockholm för en heldag med möten. Klockan 11.15 kommer första samtalet. "Mamma jag bara kräks." Jag sitter i ett möte och ber honom att ta det lugnt, påstår att det är nerverna. 30 minter senare är han allt mer hysterisk och kl 13 inser jag att det är kört. Då ligger han på toalettgolvet, medan polarna dragit till gaten.
Jag försöker via telefonen pusha honom att ta sig till en läkare. Han lyckas få hjälp dit av en vakt, får ett intyg, ett glas vatten (som snabbt returneras) och släpps ut igen. Med hög feber och totalt utmattad "kräkar" han sig vidare. Jag försöker guida honom vidare samtidigt som jag slänger mej i en taxi. "Du måste avboka biljetten", pushar jag. Han står i en hiss. Kommer ut. Vet inte var han är. Måste vila. Och kräkas. Vid sista boarding tar han sig till en incheckning och lyckas avboka biljetter.
När jag hittar honom ligger han på en stenbänk och skakar i frossa. Jag kontaktar receptionen och frågar om vi kan få ett vilorum. Förklarar att pappan är på väg ner för att hämta oss med bil men att han behöver få ligga. Några samtal senare får jag veta att de av smittriskskäl inte kan ge oss ett vilorum. "Jag tänkte tvärtom, att han inte skulle smitta ner hela flygplatsen". Hon håller med och beklagar. Så vi stannar där på stenbänken. Folk tittar med avsmak. Ingen kommer fram. Ingen har någongång under dagen frågat om de kan hjälpa honom. Typiskt svenskt.
Så där på Arlanda, krachlandar drömmarna om två veckor i Thailand med polarna.
Kort och gott. Sonen, 20 år sätts på tåget tidigt på morgonen, själv åker jag vidare till Stockholm för en heldag med möten. Klockan 11.15 kommer första samtalet. "Mamma jag bara kräks." Jag sitter i ett möte och ber honom att ta det lugnt, påstår att det är nerverna. 30 minter senare är han allt mer hysterisk och kl 13 inser jag att det är kört. Då ligger han på toalettgolvet, medan polarna dragit till gaten.
Jag försöker via telefonen pusha honom att ta sig till en läkare. Han lyckas få hjälp dit av en vakt, får ett intyg, ett glas vatten (som snabbt returneras) och släpps ut igen. Med hög feber och totalt utmattad "kräkar" han sig vidare. Jag försöker guida honom vidare samtidigt som jag slänger mej i en taxi. "Du måste avboka biljetten", pushar jag. Han står i en hiss. Kommer ut. Vet inte var han är. Måste vila. Och kräkas. Vid sista boarding tar han sig till en incheckning och lyckas avboka biljetter.
När jag hittar honom ligger han på en stenbänk och skakar i frossa. Jag kontaktar receptionen och frågar om vi kan få ett vilorum. Förklarar att pappan är på väg ner för att hämta oss med bil men att han behöver få ligga. Några samtal senare får jag veta att de av smittriskskäl inte kan ge oss ett vilorum. "Jag tänkte tvärtom, att han inte skulle smitta ner hela flygplatsen". Hon håller med och beklagar. Så vi stannar där på stenbänken. Folk tittar med avsmak. Ingen kommer fram. Ingen har någongång under dagen frågat om de kan hjälpa honom. Typiskt svenskt.
Så där på Arlanda, krachlandar drömmarna om två veckor i Thailand med polarna.
PT, KK, BM, AU
Vad är viktigt i ditt liv? Jag fick frågan idag och är fullt medveten om min ytliga andning och snabba fotsteg. Jag
t o m kissar hårt för att det ska gå undan.
Så jag ställde mej mot väggen och svaret var så klart MIN HÄLSA.
Tänk att få vakna varje morgon med en egen personlig tränare (PT) som drog mej ur sängen och ut i skogen. När jag kom in blank i svett väntade en kreativ kock (KK) med en sån där vansinnigt färggrann och supernyttig frukost. Därefter knådade en bra massör (BM) ut all stelhet en timme innan min alldeles egen akutfrisör (AF) fixade håret så det blev så där löst country-coolt. Sen kunde jag eventuellt jobba nån timme. Det måste vara så Hollywoodfruarna startar dagen.
Men nu är jag bara en enkel Spraxkyabo. Och frågan är om jag inte har en del av det där i alla fall. Min PT har visserligen titeln sjukgymnast. Men han brukar rätta mej när jag har lyckats hamna bak och fram i magmaskinen på gymmet. Och när jag frågade varför instruktionen var så ojämn som 145 reps så påpekar han med största tålamod att det var måttinställningen på maskinen och att det räckte med 30. Idag kallade han mej visserligen för medelålders, det var jobbigt. Han är dessutom femstjärnig BM, liksom Anette som kommer och knådar oss varje vecka på jobbet. Olle heter min allergi coach (AC). Han ska fixa in fisk i mitt framtida hälsosamma liv. Och även om jag inte har nån KK så har jag en VS (vuxen son) som skulle kunna tillföra sig själv och oss andra nån mer rätt än tacos bara han tog sig över tröskeln till köket. Sedan måste jag erkänna att min ÄM (äkta man) faktiskt tillbringat mer tid än jag i köket rätt många veckor nu. Med tillägg av Ingela, min PP (proffspromenerare) och Catrin min YI (yogainstruktör) så lever jag väl rätt gott i hälsans tecken, utan Hollywood.
t o m kissar hårt för att det ska gå undan.
Så jag ställde mej mot väggen och svaret var så klart MIN HÄLSA.
Tänk att få vakna varje morgon med en egen personlig tränare (PT) som drog mej ur sängen och ut i skogen. När jag kom in blank i svett väntade en kreativ kock (KK) med en sån där vansinnigt färggrann och supernyttig frukost. Därefter knådade en bra massör (BM) ut all stelhet en timme innan min alldeles egen akutfrisör (AF) fixade håret så det blev så där löst country-coolt. Sen kunde jag eventuellt jobba nån timme. Det måste vara så Hollywoodfruarna startar dagen.
Men nu är jag bara en enkel Spraxkyabo. Och frågan är om jag inte har en del av det där i alla fall. Min PT har visserligen titeln sjukgymnast. Men han brukar rätta mej när jag har lyckats hamna bak och fram i magmaskinen på gymmet. Och när jag frågade varför instruktionen var så ojämn som 145 reps så påpekar han med största tålamod att det var måttinställningen på maskinen och att det räckte med 30. Idag kallade han mej visserligen för medelålders, det var jobbigt. Han är dessutom femstjärnig BM, liksom Anette som kommer och knådar oss varje vecka på jobbet. Olle heter min allergi coach (AC). Han ska fixa in fisk i mitt framtida hälsosamma liv. Och även om jag inte har nån KK så har jag en VS (vuxen son) som skulle kunna tillföra sig själv och oss andra nån mer rätt än tacos bara han tog sig över tröskeln till köket. Sedan måste jag erkänna att min ÄM (äkta man) faktiskt tillbringat mer tid än jag i köket rätt många veckor nu. Med tillägg av Ingela, min PP (proffspromenerare) och Catrin min YI (yogainstruktör) så lever jag väl rätt gott i hälsans tecken, utan Hollywood.
