Mandelqvist

Det blev inte den lilla ponnyn. Istället pekar Östen ut en stor hästrackare till min tioåriga bonusdotter. ”Hopp upp bara”, säger han och går vidare till resten av skaran som ska med på ridturen upp på fjället. ”Har du ridit?”, frågar han mig. ”Nja, 1977 en gång typ” svarar jag. ”Perfekt med en som har ridvana, du tar Amy” säger han och pekar på nästa stora häst. Bonusdottern blåhåller i tyglarna, hela kroppen skakar och hon kan inte hålla tillbaka tårarna. Men av, det vill hon inte, utan hon kämpar vidare för att övervinna rädslan.

Jag krånglar mig upp i den skålade westernsadeln, tacksam över att det finns något slags handtag och inte bara remmar att hålla i. När alla tretton är till häst skickas vi ut på gårdsplanen. Östen tittar på lilla bonusdottern som är rödgråten. ”Har du suttit på en häst någon gång?” Hon skakar på huvudet. ”Kan du cykla?” Hon nickar. ”Ja då så”.

Något mer kommer det inte. Men hallå, vill jag ropa. Var är instruktionsboken? Hur får man stopp på den här. Men Östen tar täten och hästarna lunkar iväg tätt efter varandra. Jag hamnar givetvis bakom en riktig fisröv som verkar har litervis med luft att pysa ut mitt i nyllet på min häst.

Jag håller krampaktigt i handtaget. När fisrumpan börjar trava hänger min häst på och jag skumpar okontrollerat runt i sadeln. Hjälmen ömsom lyfter, ömsom trycks ner i ögonen. Benen försöker krampaktigt hålla fast runt magen, vilket är svårt eftersom ingen reglerat mina stigbyglar, så jag sitter i en slags jockyställning. Rädd är jag så klart men inser att jag måste ta kommandot. Var en bestämd ledare, det klarar du, säger jag till mig själv och kommenderar ”stanna” med bestämd röst. Men hundkommandon fungerar inte. Hästen struntar högaktningsfullt i vad jag vill. Hon hänger på fisrumpan och stannar bara när fisrumpan gör det.

Jag försöker slappna av. Förstår att jag måste använda remmarna som jag snott runt handtaget till något och provar att dra hårt i dom samtidigt som jag försöker med något som låter som ”patrooh”. Till min häpnad stannar hästen. ”Yes, nu fröken fattar du galoppen” säger jag och fortsätter att tala hästen till rätta. Men när karavanen ökar takten så gör även min häst det och jag skumpar runt som ett stekt ägg. Jisses vad ont det gör när ändan gång på gång dunsar ner i sadeln i en okontrollerad otakt.

Ett tag går det riktigt bra. Jag försöker få in rätt westernkänsla, fantiserar att jag rider mot prärien. Kisar mot solen, rätar på ryggen och försöker se van ut. Cool. Men så blir det tätt mellan träden. Hästarna avviker från stigen och så kommer trädskrället. Hästen genar och jag ser den vassa grenen komma emot mig. Duckar och känner den brännande smärtan när grenen sliter skinnet av ryggen. Skriker till. Bannar hästen, guiden och hela detta ridtursinfall. Du måste hålla ut hästen säger maken. Vaddå hålla ut?

Senare visar det sig att jag fått ett pyttelitet rött märke som inte gör ont mer än några minuter. Men i teorin hade jag kunnat bli avslagen och sönderriven och det irriterar mig.

En stund senare är jag så där westernnöjd igen. Jag har fått in en rytm, vi har stannat till och släppt förbi tre nyfikna renar och nu är vi nästan uppe på fjället efter en stunds klättring. Raden av hästar flyter ut och känslan av frihet är enorm. Där sitter jag på min häst med en vidunderlig utsikt över blånande fjäll. Östen utlyser fikapaus och ber oss att binda hästarna vid något träd.

Men först ska jag ner. Vårt resesällskap Micke är behjälplig och säger åt mig att slänga över benen. Det känns vingligt så jag väljer att svänga över benet framåt och från position damsadel hoppa. Hoppa groda bör tilläggas, för jag landar på alla fyra i ljungen.

Men jag är uppe och riktigt nöjd. Östen tar en tupplur i ljungen och vi andra delar på kladdiga messmörsmackor, kaffe och oboy. Sen snabbkiss bakom en liten tall och dags för nerfärd. När vi närmar oss stallet och jag faktiskt börjar fixa trav eftersom Maria varit snäll och hissat ner stigbyglarna börjar hästen att galoppera och det hjälper inte att jag ryter åt den att stanna. Den galopperar säkert tre steg. Tre steg av nära döden upplevelse. Jag blir bestämt, försöker styra upp det hela. Lyckas nästan. Men sen blir hästen mer målinriktad än jag och tar kommandot tills vi når stallet och spiltan med havre.

Jag är nöjd. Jag har ridit i fyra timmar. Jag ler. Men min bonusdotter ler mer.

 

 

 

 

Jag är så jäkla stolt över mina barn. Sen sonen gick i tredje klass har skolan varit en kamp. En kamp mot en skola som verkar totalt nyvaken inför fenomenet dyslexi. Ibland har vi haft turen att stöta på duktiga pedagoger, men insett att även dom måste kämpa i en oförberedd skolvärld. Så jag har varit den bråkiga mamman.

Har snickare nyrenoverat? Ser en kock fram emot helgbjudningen? Är bilmekanikerns bil tipptopp? Och har fotografen dokumenterat barnens uppväxt?

Jag undrar eftersom jag så gärna vill komma igång med mitt författande. Problemet är att jag efter att ha tillbringat minst åtta, ofta tolv timmar framför tangentbordet, är less. Jag har ju för sjutton till och med musarm i vänstern.

Och i lådan ligger den. Bunten. De första 140 sidorna som jag inte läst på två år. Kanske är det bara skräp.

När jag gick en författarkurs för Peter Gissy sa han att författarens stora utmaning är att komma ur byrålådan. Det är där jag befinner mig, mellan Topphälsa och dagboken.

Ska man skriva en bok kan man inte dutta. Det går inte att skriva en kvart då och då. Karaktärerna suddas ut och till och med namnen blandas ihop.

Men kanske ska jag anmäla mig till en ny kurs. Frågan är vilken? Bara så att jag kommer igång. Fast om jag nu skulle skriva klart den här boken som bygger på en massa sanning, hur skulle det då tas emot. Jag skulle såra en massa människor som inspirerat de elaka karaktärerna. Skulle jag klara det?

Kanske ska jag skriva en låt istället. Eller en dikt. Eller en pjäs. Eller så går jag ut i landet och påtar med en hörbok i öronen. Min tid kommer. När jag släpper in den.

Idag kom skrivarlusten så plötsligt att jag författade en artikel på cykel i stark motvind. För att inte väcka alltför stor uppmärksamhet låtsades jag prata i mobilen när jag i själva verket hade inspelningsknappen på. Ryckigt och stökigt blev det. Ingressen på slutet och sen en salig röra.

Det som väckt denna plötsliga skrivarlust var två personer; Anna Haag och Emil Jönsson. Till saken hör att längdskidåkning fram tills denna dag varit liktydigt med vallningsremsa och mjölkchoklad. En slags rogivande promenad på fjället. Men idag träffade jag ikonerna Anna & Emil hemma på min egen gata, på Confetti.

Visst hade jag hört talas om dessa energiboostare, men trodde att jag var immun. Jag är ju tokointresserad av sport. Fast när man får höra hur de bygger sitt liv och sitt varumärke kan man inte låta bli att fyllas av deras kärlek och energi. Och känna stolthet att vår byrå får jobba med dom.

Och nu ska jag skriva ner artikeln.

”Här arbetade tappra män för grodors överlevnad”. För oss i byn är detta en hjälteinsats. Jag trodde vägbygget handlade om dränering av den ständigt översvämmade vägen, därför blev jag så glad att Trafikverket satsat på grodräddning. Visst, lite knepigt känns det med tanke på de otaliga kritiska brev som skrivits genom åren som påpekat att Sellnäsvägen är livsfarlig. Men då handlade det om oro för våra cyklande barn. Sedermera så dikades vägen, men inte en centimeter ytterligare att gå på, snarare fick man göra ett grodhopp ner i diket när både långtradare och XC90 skulle samsas utan att avvika från sina 100 kilometer i timmen. Men då pratade vi om barnens säkerhet och buller för närboende. Nu pratar vi grodor. Och allt blir möjligt. Fast man förstår omfattningen av problemet när man står i trädgården och gräset plötsligt börjar att röra på sig. Tusentals små, tafatta hoppande grodbäbisar med sikte på ån. Plötsligt har man ingenstans att sätta fötterna och det hjälper inte att bo granne med självaste kyrkan. Liken radas upp på vägen och under däcken hörs ett schplattande. Undrar om grodor blir änglar?

Nu skriver tidningen att 95% av grodorna räddas. Genom en grodpassage kan de hoppa ner mot ån. Hur sjutton fattar de att de ska ta passagen och inte vägen? Är grodor intelligenta? Fast grodor börjar bli utrotningshotade. Och barn, finns det ju massor av.

http://www.dt.se/nyheter/borlange/article960797.ece

Kreativitet är ibland ett finare ord för lekstuga för vuxna. Det legitimerar att man får ligga på golvet och rita med många färger på stora ark. Vi klipper och klistrar på samma sätt som när vi var barn och klippte ur Ellos och IKEA-katalogen och skapade egna fantasivärldar. Fast vi kallar det moodboard.

Vi spånar fritt om allt mellan himmel och helvete medan vi ligger upp och ner i soffan och sprattlar med benen och tuggar i oss dalahästar av gele. Vissa skrattar, buar och klappar händerna.

Vi möblerar om, tar in ved och fårfällar, sätter på musik och tänder en datoriserad brasa via Youtube. Servetter, soyayoghurt (aldrig missa en laktosare) och en termos med hemgjord mjölkchoklad. Förtjusta springer vi runt varandra och pladdrar, flyttar kuddar och justerar. Och när dörrklockan ringer klistrar vi på en affärsmässig min. Fast det är svårt, för under den väntar vi med spänd förväntan på besökarens utrop av förtjusning, som naturligtvis kommer. Vi tänker ”välkommen till vår lektimme”, men säger ”välkommen till en kreativ workshop”.

Att dessutom få använda fina titlar som copywriter, art director, planner och creative director är nästan för bra för att vara sant. Det här är mitt jobb och jag älskar det.

Lugn, det här handlar inte om flygplan. Det handlar om månader av uppbyggda  förväntningar, sparande och planerande som försvinner i kröken på toaletten på Arlanda.

Kort och gott. Sonen, 20 år sätts på tåget tidigt på morgonen, själv åker jag vidare till Stockholm för en heldag med möten. Klockan 11.15 kommer första samtalet. "Mamma jag bara kräks." Jag sitter i ett möte och ber honom att ta det lugnt, påstår att det är nerverna. 30 minter senare är han allt mer hysterisk och kl 13 inser jag att det är kört. Då ligger han på toalettgolvet, medan polarna dragit till gaten.

Jag försöker via telefonen pusha honom att ta sig till en läkare. Han lyckas få hjälp dit av en vakt, får ett intyg, ett glas vatten (som snabbt returneras)  och släpps ut igen. Med hög feber och totalt utmattad "kräkar" han sig vidare. Jag försöker guida honom vidare samtidigt som jag slänger mej i en taxi. "Du måste avboka biljetten", pushar jag. Han står i en hiss. Kommer ut. Vet inte var han är. Måste vila. Och kräkas. Vid sista boarding tar han sig till en incheckning och lyckas avboka biljetter.
När jag hittar honom ligger han på en stenbänk och skakar i frossa. Jag kontaktar receptionen och frågar om vi kan få ett vilorum. Förklarar att pappan är på väg ner för att hämta oss med bil men att han behöver få ligga. Några samtal senare får jag veta att de av smittriskskäl inte kan ge oss ett vilorum. "Jag tänkte tvärtom, att han inte skulle smitta ner hela flygplatsen". Hon håller med och beklagar. Så vi stannar där på stenbänken. Folk tittar med avsmak. Ingen kommer fram. Ingen har någongång under dagen frågat om de kan hjälpa honom. Typiskt svenskt.
Så där på Arlanda, krachlandar drömmarna om två veckor i Thailand med polarna.

Vad är viktigt i ditt liv?  Jag fick frågan idag och är fullt medveten om min ytliga andning och snabba fotsteg. Jag
t o m kissar hårt för att det ska gå undan.

Så jag ställde mej mot väggen och svaret var så klart MIN HÄLSA.
Tänk att få vakna varje morgon med en egen personlig tränare (PT) som drog mej ur sängen och ut i skogen. När jag kom in blank i svett väntade en kreativ kock (KK) med en sån där vansinnigt färggrann och supernyttig frukost. Därefter knådade en bra massör (BM) ut all stelhet en timme innan min alldeles egen akutfrisör (AF) fixade håret så det blev så där löst country-coolt. Sen kunde jag eventuellt jobba nån timme. Det måste vara så Hollywoodfruarna startar dagen.

Men nu är jag bara en enkel Spraxkyabo. Och frågan är om jag inte har en del av det där i alla fall. Min PT har visserligen titeln sjukgymnast. Men han brukar rätta mej när jag har lyckats hamna bak och fram i magmaskinen på gymmet. Och när jag frågade varför instruktionen var så ojämn som 145 reps så påpekar han med största tålamod att det var måttinställningen på maskinen och att det räckte med 30. Idag kallade han mej visserligen för medelålders, det var jobbigt. Han är dessutom femstjärnig BM, liksom Anette som kommer och knådar oss varje vecka på jobbet. Olle heter min allergi coach (AC). Han ska fixa in fisk i mitt framtida hälsosamma liv. Och även om jag inte har nån KK så har jag en VS (vuxen son) som skulle kunna tillföra sig själv och oss andra nån mer rätt än tacos bara han tog sig över tröskeln till köket. Sedan måste jag erkänna att min ÄM (äkta man) faktiskt tillbringat mer tid än jag i köket rätt många veckor nu. Med tillägg av Ingela, min PP (proffspromenerare) och Catrin min YI (yogainstruktör) så lever jag väl rätt gott i hälsans tecken, utan Hollywood.

 

 

Läste någonstans att risken att dö på vägen till affären för att köpa en vinstlott är större än att vinna högsta vinsten. Dom argumenten räcker för att jag ska dirigera om Postkodslotteriets hundralapp till SOS Barnbyar.
Själv har jag nyligen drabbats av flera olyckor – eller var det tur? Det beror på hur man ser det. Det kändes olyckligt att bli påkörd i 70 av en dam som antagligen fipplade med mobilen och inte "såg" att jag stod blinkande stilla i körfältet i väntan på att korsa vägen. Det small utav sjutton, hon studsade in i en långtradare och hennes bil blev skit. Min bil fick en demolerad och hängande bakdel. Just då kändes det jäkligt olyckligt eftersom veckan var fullbokad med resor och jag såg en massa krångel framför mej.
Eller var det i självaste verket min lyckodag? Hon fick inte till någon fullträff som hade lett till att jag frontalkrockat med mötande trafik. Då hade min fullproppade vecka varit totalt betydelselös.

Bilen kördes till verkstad och efter lite bök fick jag hämta ut en hyrbil som jag rullat runt i under en vecka nu. Idag kommer jag ut på jobbparkeringen och ser en servicebil backa farligt nära min bil för att....ja smeka den lätt i rumpan med en fin reva som följd. Den unga grabbens kommentar var fin: "kan du köra fram bilen lite". Jag stod parkerad mot en vägg.

Tja tur eller otur, vad vet jag. Man kan alltid välja vilket öga man ska kisa med. Bara dom ger fan i min bil nu.

I morse var det nog. Motvilligt städade jag 19 årige sonens rum när han inte var hemma, eftersom vi har totalt olika uppfattning om nivån för "städa". Tänk att det ska vara så svårt att få tvätten i tvättkorgen och skräpet i papperskorgen som till och med står i rummet. Och när insektsliken kunde staplas på hög började hoten formas i skallen. HUR får man tonåringar att inse att de INTE bor på hotell med roomservice. HUR ska man få dem att fatta att morgonen inte börjar kl 14.00 och att man måste röra på sig mer än mellan tevesoffan och datorn, för att inte bli ännu tröttare och sova ännu mer.

Jag visste redan förra veckan när svärmor satt i köket och snörvlade att det här inte skulle gå obemärkt förbi. En vecka senare ligger jag med rinnande näsa, stickande hals, kliande ögon och en frossande hud som påminner om färsk kyckling. Jag gnäller på facebook och min kollega svarar att "du som är så effektiv kan säkert vara sjuk snabbt och effektivt också". Det värsta är att jag för ett ögonblick ser det som en möjlighet. Men det är innan kroppen säger åt mej på skarpen igen. Så styrelsehelgen i Stockholm ställs in och jag som hade ansvar för åtta julklappar som ligger här i den packade resväskan.

Så eftersom jag nu ”förstår” att kroppen beordrar vila bestämmer jag mej för en helg när jag verkligen ska blicka inåt. Till min hjälp läser jag boken Andarna mitt ibland oss. Jo, jag är lite av en spökfanatiker, det hör till om man bor i ett hus med flera hundra år på nacken. Ena stunden ”vill” jag kunna känna och få kontakt, andra stunden blir jag ruskigt mörkrädd. Så när jag vaknar i hostattacker under natten läser jag en stund, speciellt de kapitel som har karaktären av instruktionsbok. Jag blir dåsig, somnar med texten på näthinnan och vaknar med ett ryck en stund senare och tycker att det rör sig i rummet. Tänder lampan. Stänger av alla sinnen. Nä, utforskar mer i morgon, den andra sidan känns alltid lite läskig i nattmörkret.

På morgonen hittar jag författaren, tillika en av världens främsta medium på Youtube. Jag blir besviken av att hitta en Dr Phil-typ, stajlad av Hollywood. Fast det är inte sämre än att jag går vidare till hans hemsida, blir medlem och funderar på att vara med på en av hans nätseanser om en vecka. Bara jag klurar ut när 09:00 pm EST är.

– Lägg i backen.

Först är man curlingmamma, sen blir man crossmorsa. En uppgradering som innebär att barnet har blivit så stort att han själv tar sig till och från träning och man bara behöver åka dit som åskådare (vid vackert väder). Men för att vara crossmorsa krävs nerver av stål. Det går fort. Det är lerigt. Terrängen är stundom stenig. Och farkosterna flyger som projektiler och landar med en tyngd som gör att man helst beskådar på långt avstånd. Dagens pass blev cirka en halvtimme.

Jag som knappt varit på några konserter i mitt liv har denna sommar hunnit med Peace & Love med 40 000 besökare, Pink med över 30 000 och slutligen Melody Gardot, denna jazzens Greta Garbo. Konserten inleddes med Nisse Landgren – en icke-favorit – men jag måste erkänna att han gjorde bra ifrån sig. Sen fick vi vänta en stund, säkert en kvart...innan Melody kom. Det var tydligen för länge tyckte damen bakom mej. "Det är som på vårdcentralen, man får vänat och vänta och ingen talar om vad det är för fel!". Jag som väntat tre timmar på Pink igår och lyssnat på tre förband tyckte att femton minuter var rena rama pisskvarten.

Mellansnacket var intimt och som vanligt faschineras artisterna över Dalhalla med dess akustik och kalkstensmiljö. Men, även om hon är en av mina favoriter så hade jag föredragit en rökig jazzklubb där det verkligen hade kunnat kännas intimt. Här satt man på långt avstånd, iskall under en filt i den 13 gradiga kvällen. Vinet fick man svepa ur plastmuggen i alkoholzonen under pausen innan. Nej, jag hade velat ha ett glas rött, en cigarett (fast jag inte röker) och suttit nära scenen på en skum klubb. Då hade hon kommit till sin rätt.



Dalhalla.

På torsdagen kl 21 bestämde jag och bonusdottern att åka ner till Göteborg eftersom det visade sig finnas biljetter kvar till fredagens Pinkkonsert på Ullevi. Beslutet tog tre minuter. På grund av Gothia Cup fanns inget hotellrum utan närmaste var i Borås, men vad gjorde det. Så kl 11 slutade hon jobbet på hotell Brage och vi satt oss i bilen för fem timmars bilresa genom ett megafullt turistSverige.
Efter att ha ignorat Siv i GPSen, parkerade vi på Liseberg och irrade runt i stan för att leta mat. En klassiker, som alltid leder till noll.


När tiden runnit iväg och vi stod i MacDonaldskön bestämde vi att återgå till vårt förstahandsval. En räkmacka på Gothia Tower. Kan säga att vi inte var ensamma om den tanken. Men räkmackan för 179 kr slukades på sju minuter och sedan bänkade vi oss på Ullevi.


Och vilken show sen!


Pink gjorde entre genom att hoppa bungy jump ut ur lådan i kranen.
Riktigt cool!