Mandelqvist

Sååå underbart jobbet är vissa dagar. At få börja dagen med härlig manchester. Att njuta av den värmande solen, när hela Sverige tycks ha storm. Semester? Nej, nej.

Med Noppa som guide har vi åkt oss igenom gästernas upplevelser, hela tiden med en nyfikenhet och ett öppet sinne. Vi sladdar, stannar till och utbyter idéer. Pratar med kocken, lunchar med bokningen, testar fondueafton och intervjuar personal. Ritar, skissar och brainstormar.

I parken träffar vi proffsen på hög höjd. När jag står där 6 m ovan marken högst upp på hoppet och tittar uppåt på snowboardeliten så är det beundran och svindel jag känner.

Jag törs knappt kika över kanten, men inser att det är enda vägen ner. Blundar och åker.

Kläppen är ett Love Brand, som alla tycks älska. Det är inte svårt att förstå. Alla människor, jag menar verkligen alla, är så oerhört vänliga och omtänksamma. Vi morsar på stugägare, på leverantörer, på ledarna från skidgymnasiet. Överallt hejas det. Och som byrå är vi stolta så vi spricker.

Dagens stora överraskning var de gigantiska räkmackorna i Toppstugan! Vem behöver västkusten, åk till Kläppen.

Linda trivs som AD för Kläppen.

Härlig lunch med Linda och gänget från bokningen.

Linda testar sitt eget verk – Trolla.

Min tidigare kollega hävdade att man visst kan shoppa sig lycklig. Jag håller med. Sen finns det andra som hävdar att lyckoruset för en nyinköpt soffa varar cirka 15 minuter. Jag är en inbiten nätshoppare. Just nu är min stora favorit bonaparte.se. För det första får jag sim VIP ( det ni) ta del av kollektionen väldigt tidigt. Jag har som sagt redan beställt sommarens sandaler. Sen kommer ett sms och jag springer bort till tobaksaffären och hämtar ut mitt jättepaket. Behöver jag säga att adrenalinet är på topp.

Därefter smyger jag upp i sovrummet (det är viktigt att få vara ifred), och öppnar lådan med andakt. Jag gillar speciellt att kläderna sitter på galjar, ofta med plastöverdrag. Känns lyxigt. Sedan går jag modevisning för dottern som i alla lägen är ärlig. "Du ser ut som en gumma" åker ner i lådan igen. Det brukar sluta med att hälften åker tillbaka. Då kommer nästa fördel. Man betalar bara in det man behåller. Såå smidigt. Denna gång fyndade jag ordentligt. Kläder som kändes okej vid förra beställningen, men som fick åka tillbaka när samvetet kom ikapp, inhandlades nu på rean. Dubbel lycka alltså. Så det där med 15 minuters lycka stämmer inte. Jag blir lycklig varenda gång jag tar i min nyinköpta handväska.

Wille ska bli pappa. Det bestämdes igår då pojken lovades bort över telefonen. Mamman till flickan nöjde sig med några foton samt intyg om att höfter och ögon var ok. Det var nämligen brådis. Kärleksakten måste ske redan i helgen. Sen är det för sent. Jag sitter med parningsavtalet i handen, sneglar på min Scooby Doo och kan inte låta bli att fundera om han kommer att klara av det här uppdraget. Visst har han varit kär, men då la han bara huvudet på Pinglans tass för att med beundran i blicken finnas nära. Det här är annorlunda. Kravfyllt. Dags att planera. Undrar om de vill ha levande ljus, eller om det räcker med några skålar snacks. Fortsättning följer.

Jenwills William, snart far.

Jag hör min egen röst mala på. Manar till diskussion. Försöker vara intressant. Ritar lite på tavlan och går tillbaka till trygga powerpoint. Jag noterar att vissa ögonlock börjar bli tunga. Sneglar på klockan. Försöker igen efter paus att få klassrummet med på noterna. Fast jag lovat mig att inte falla dit, märker jag att jag börjar forcera, hoppa över och gå på. Sen märker jag ett visst intresse. Ögonen blir större, några frågor kommer. Efter två timmar är det över.

På hemvägen ringer jag en "erfaren kurshållare" och beklagar mig över vilken urusel föreläsare jag är. Hm, säger han. Jag känner en tjej som jag brukar konsultera. Hon vet precis hur man gör en bra presentation. Du känner henne...

På kortet står det sjukvårdsförsäkring och ett telefonnummer. En mjuk röst presenterar sig som sjuksköterska och hon lyssnar ojande på min beskrivning av ryggont. "Oj, oj så kan man inte ha det". Frågorna halkar in på hur länge jag haft ont och vad jag gjort åt det. I takt med att frågorna blir mer ledande, blir mina svar mer svävande. Det luktar fälla. "Då ska vi se...", säger hon och attacken kommer. "Tyvärr gäller inte försäkringen. Du har besökt kiropraktor och försäkringen har en karenstid på 2 år". "Skojar du", utbrister jag. Att försöka hjälpa sig själv med akupunktur och kiropraktor diskvalificerade att få komma till läkare. "Så om två år kan jag få hjälp. Om jag inte vårdar mig själv vill säga?, frågar jag." "Japp".

Så ska man lägga pengar på sjukvårdsförsäkringar gör man bäst i att bli sjuk på rätt sätt. Och passa dig för att försöka kurera dig. Eller ljug ordentligt för systemet passar dåligt för ärliga människor som försökt allt.

Vad modig du är som bloggar, är kommentarer som jag fått. Men vad är det värsta som kan hända? Att bli dissad. Eller att råka ut för NätTrollen.

NätTrollen är sociala ligister som under anonym flagg spyr galla utan att våga visa sig. Fast det gör ju tidningarnas insändarsidor också. I alla fall till viss censurerad del.

Som tur är känner jag en riktig Troll-hunter som besökt oss idag. Och medicinen är hämtad från sagorna. Prata bara snällt med dom så förvandlas dom. Och gör dom inte det betyder det att de är vilka vanliga ligister som helst. De drivs av att sabba. Jag ger mig ut på NätTrollajkt och hör av mig om jag hittar några.

Hjälper just nu min dotter med gymnasievalet. Bordet är fullt av reklambroschyrer där de lockar med bärbara datorer, status och roliga profilområden. Jag förundras över den mängd pengar som verkar finnas för all denna marknadsföring. I tider när det pratas om inställda studiedagar på grund av pengabrist.

Vi besökte skolornas öppet hus i höstas. Jag skulle vilja kalla det tidernas event med upptryckta t-shirt, underhållande shower och säljsnack i massor. Skulle jag välja idag skulle jag helt klart bli tekniker. De verkar ha så himla "kul". Och de stackars ekonomerna får nog knappt en enda sökande efter den knastertorra presentationen.

Dottern väljer Handel och Administration med inriktning mot turism och resor. Det låter onekligen som ett Kinderägg. Presentationen av utbildningen, liksom de övrigas, handlade inte ett smack om vad man lär sig eller vad det leder till, utan fokuserade enbart på de "roliga" bitarna. Om att få göra en tidning, lära sig layoutprogram, starta eget företag...

Det verkade kul sa hon. Jag höll med. Men är gymnasiet ett nöjesfält? Var tog den individuella planen vägen? Vem hjälper dem att utforska sina styrkor, intressen och finns det någon 15-åring som verkligen vet vad en ekonom gör? Valet görs nu. Syon är på semester.

Svetten ligger som en våt trasa över rummet och bara fötter dunsar hyfsat rytmiskt mot golvet i takt med djungeltrummorna. Det är måndag, lägerelden är tänd och ett vi djungelkvinnor har lämnat hemmet för en timmes extas. Det finns många likheter med forntidens häxdans. Rummet är mörkt, bara ljuset från tända ljuslyktor som kantar golvet. De flesta blundar, låter rumporna gunga och valkarna skaka. Om och om igen. Vår medicinkvinna ger oss korta kommandon och vi tar ner månen, bugar mot jorden, bär vatten på huvudet och flaxar som strutsar. Sen kommer det, lyckoskriket från byns kvinnor som garanterat får skidklubbens föräldramöte att avstanna utanför lokalen. Men vi bryr oss inte, för trummorna slår allt snabbare. Vi snurrar. Vi flyger. Vi dunsar. Vi tjuter och låter. Och efter en timme avtar trummornas kraft och vi landar djupt inne i oss själva. Uppfyllda av att få ha levt ut våra urinstinkter hoppar vi i våra träningsoveraller och går nöjda hem till vardagen igen.


Vår medicinkvinna Eva Sollie Ohlsson efter dagens pass.

Loven knäcker föräldrar. Det börjar redan vid midnatt. Är de inte redan hemma kanske de i bästa fall ramlar hem då. Och de är allt utom tysta. "Vem fan har varit på datorn", skriker den ena. "Ditt jävla fetto", svarar den andra och då är det tre rum mellan dom. Sedan rasslas det i kylskåp, mikron plingar och det skramlas från köket en stund. Jag lindar in mig i täcket och kommer ner som en sur zombie och väser: "visa lite hänsyn för helvete". "Vad du svär", svarar sonen.

Åter i sängen och en stund är det faktiskt tyst. Tevetid. Men halvtimmen senare måste sonen duscha fast det är mitt i natten. Öronproppar i och äntligen börjar jag bli lite tung i kroppen. Då börjar plingandet från dotterns mobil på undervåningen. Försöker ignorera det, men snart utbytts det till ett halvtimmeslångt fnitter och konversationen blir allt mer högljudd. "Nä, sa han det, men guuud, men hallå det kan du inte mena..."
Den inlindade zombien traskar ner igen och ryter "nu får du fan ge dig". "Jag måste sluta nu, mamma är vaken...." "Stäng av mobilen, jag har ju sagt...." Jag är igång!

Det går inte att sova när man är upprörd och klockan blir 4.30 innan jag somnar. 6.30 ringer klockan och zombien går upp för att försöka överleva dagen. Och barnen sover sött till kl 2 för att orka med ännu en lovnatt.

En gång bad jag min mor att väcka dottern kl 12 när hon sov där. "Nej jag har läst  att ungdomar blir självmordsbenägna om de inte får sova tio timmar så hon får sova ett tag till". Vem gör studien om självmordsbenägna förädrar?

Om två dagar ska jag hålla en eftermiddagsföreläsning på högskolan. Projektstyrning. Mentalt dunkade jag mitt huvud i väggen när jag hörde min röst med stor tveksamhet tacka ja till förfrågan. Jag hittade helt enkelt inte på någon mer ursäkt att inte ställa upp. Det är inte så att jag tvekar på det jag kan. Det är mitt förflutna som spökar. Det fanns nämligen inget som jag föraktade så mycket under min skoltid som dåliga lärare. Framför allt på högskolan. Eftersom jag pluggade på halvfart och jobbade samtidigt hade jag den principen att var inte föreläsningen givande så gick jag tillbaka till jobbet. Och jag gick många gånger! Skillnaden mellan de lärare som inte varit utanför huset och de som varit yrkesverksamma var enorm. Så med detta i minne har jag just nu en enorm prestationsångest. Vad ska jag prata om i tre timmar? Jag hade varit mer bekväm med 40 minuter. Och ska bara jag prata förresten? Direkt efter lunch när alla har paltkoma. I detta läge spelar det ingen roll om man varit konsult och pratat i 15 år. Jag är tillbaka i skolsalen, och jag är den stora kritikern.

Egentligen lider jag av 30-års kris. Den gick liksom aldrig över. Min man tycker att jag är fånig. "Vad ska du göra åt livets gång. Det är som det är. Njut istället". Allt det här vet min rationella halva. Det är min emotionella som inte hänger med. Livet börjar vid 30. Livet börjar vid 40. Vad är det som börjar? Jag tycker att det är en otäck känsla att fortfarande känna sig som 27 men mötas av nen 42-åring i spegeln. För 27-åringen förstår dotterns problem helt och fullt. Som om det hände igår. Det är bara att det inte är trovärdigt. I hennes värld är jag ju gammal.

Problemet ät alltså att spegelbilden inte stämmer med min självbild. Jag känner mig ung, men kroppsligen händer det massor av grejer. Huden har blivit slapp. Surrynkorna har permanentats runt munnen. Det långa håret börjar se häxlikt ut och kroppen som alltid varit slank har fått porösa valkar runt midjan. Så var det skäggstubben. Nja, inte så att jag blivit skäggiga damen, men det förekommer några vassa, svarta hårstrån på hakan som måste ryckas och den fjuniga, ljusa muschen har blivit kraftigare och längre så att barnen garvar åt mig. Men nostrimmern rådde bot på det. Nu är den borta och jag sitter här med en lätt stubb...

Under hela ungdomen så rundade jag av min ålder uppåt. Nu är det svårt att komma undan 40. Att fylla 42... Asch jag stannar vid 40 i tanken, det får räcka.

Ok, det är inget att göra åt, men ingen kan få mig att gilla åldrandet. Kanske börjar livet vid 50...

Ambitionen finns där. Varje söndag.  En ny vecka och jag skriver in vad och när jag ska träna. Yes. Jag läser Aftonbladets bilaga med GI-recept och just då låter allt riktigt smaskigt. Hur svårt kan det vara? Jag ska ju bara ha bort 4–5 kg.
Så kommer måndagen. Shit jag hade inte förberett någon morgonomelett. Förresten är jag inte ens sugen på stekt mat halv sju på morgonen. Jag vill ha min vanliga gröt med sylt och så får det bli. Tiofikat väcker hungersvedan men jag står ut och inväntar lunchsalladen. Klockan tre är jag vansinnigt sötsugen. Salladen mättade inte speciellt länge. Det är då karaktären sätts på prov och det är då jag känner den bortglömda påsen med chokladdraperade hasselnötter i handväskans botten. Stannar upp, funderar lite och sliter sen upp påsen för att ta en. En nöt blir en näve som blir en påse. Asch nötter ska man ju äta enligt GI. Nyttiga fetter. Och jag kan ju alltid börja om i morgon igen.

Här är dock en superb GI-müsli:
5 dl boveteflingor
0,5 dl solroskärnor
1 dl sesamfrö
1 dl cashewnötter
1 dl valnötter
1 dl mandel
1 dl hasselnötter
4 msk kanel
0,5 dl rapsolja
1,5 dl vatten
1 msk honung
5 torkade aprikoser
5 torkade plommon eller fikon
0,5 dl gojibär

Blanda de torra ingredienserna utom frukten. Blanda de blöta och sedan blandas allt samman och fördelas på en plåt. Rosta i 175 grader i 30 min. Rör om ibland. Klipp i torkad frukt och förvara allt i en glasburk.

Jag har läst otaliga reportage om hur enkelt det är att resa med gluten. Skitsnack. Redan när du passerat säkerhetskontrollen på Arlanda är det kört. För i snabbmatsvärlden finns inga alternativ. Mackor i mängden. Pastasallader. Fikabröd. I bästa fall kan man hitta en grekisk sallad. På Europaflygningarna finns mat att köpa, fast inte för glutenintoleranta. Och utomlands vet de inte vad man pratar om, trots översättningskorten på de lokala språken. "Vi tillsätter inget gluten i vårt bröd", sa ett hotell. "Du kan absolut inte äta gurkan", sa en annan restaurang. Så jag har slutat att fråga och försöker gissa mig till vad jag kan äta. Fisk brukar vara glutenfri, synd bara att jag är fiskallergiker också. Därför är det ett måste att ha med egen müsli och eget bröd när jag reser. Tyvärr finns det bara en sorts bröd som är vakuumpackat och ätbart och det är det kavringliknande risbrödet. De andra behöver bakas för att vara ätliga.

Man kan ju undra om gluten är ett svenskt fenoment, 100 000 människor i Sverige har diagnosen. Nej, snarare handlar det om okunskap. De andra länderna går fortfarande omkring med ont i magen. Och så länge det är så får jag nog fortsätta att packa min väska. Men snälla SAS, försök få fram en rätt att köpa i alla fall. Chipsen mättar så dåligt.

För fem år sedan fick jag diagnosen celiaki. Efter att tre läkare under 10 år inte kunnat lista ut varför all mat passerade rakt igenom mig upptäcktes denna kroniska sjukdom av en slump. På grund av nackont besökte jag en alternativmedicinklinik i Falun och där tog man en stor allergitest där gluten kom upp. Jag verifierade detta sedan inom den vanliga sjukvården. Så de senaste fem åren har jag ätit glutenfri kost, dvs inget bröd, ingen pasta, ingenting som innehåller sädesslag. Det räcker att få i sig några smulor för att bli jättemagsjuk. Det innebär att jag alltid måste vara på alerten. Så länge man befinner sig i Sverige är det dock ganska lätt. Det finns ett stort utbud i matbutikerna och restaurangerna har stor kunskap. Det är den dolda gluten som är ett problem. Buljongtärningarna, den danska salamin, leverpastejen... Och så morsan. "Ta lite av tårtan nu". "Men jag kan ju inte". "Nej just ja, men ta en pepparkaka då". "Suck".

Hejsan. Nu har jag precis hjälp morsan med att komma igång lite med hennes blogg.Bytte design och gjorde den lite roligare.Roligare att läse en blogg med lite färg!Nu sitter vi hela familjen och kollar på Merlin på tv! just nu hoppas jag bara på mat?!.Sedan lämnar jag Spraxkya ikväll och åker till Ida :-) puss&kram Emmalinnea gradin mandelqvist