Var läraren dålig så gick jag
Om två dagar ska jag hålla en eftermiddagsföreläsning på högskolan. Projektstyrning. Mentalt dunkade jag mitt huvud i väggen när jag hörde min röst med stor tveksamhet tacka ja till förfrågan. Jag hittade helt enkelt inte på någon mer ursäkt att inte ställa upp. Det är inte så att jag tvekar på det jag kan. Det är mitt förflutna som spökar. Det fanns nämligen inget som jag föraktade så mycket under min skoltid som dåliga lärare. Framför allt på högskolan. Eftersom jag pluggade på halvfart och jobbade samtidigt hade jag den principen att var inte föreläsningen givande så gick jag tillbaka till jobbet. Och jag gick många gånger! Skillnaden mellan de lärare som inte varit utanför huset och de som varit yrkesverksamma var enorm. Så med detta i minne har jag just nu en enorm prestationsångest. Vad ska jag prata om i tre timmar? Jag hade varit mer bekväm med 40 minuter. Och ska bara jag prata förresten? Direkt efter lunch när alla har paltkoma. I detta läge spelar det ingen roll om man varit konsult och pratat i 15 år. Jag är tillbaka i skolsalen, och jag är den stora kritikern.
