Mandelqvist

I somras låg jag under äppelträdet och försökte memorera fast bilden för att ta fram den när snön låg som tjockast. Typ nu. Därför blev jag så glad när jag hittade bilden i arkivet. Titta och njut.

Jag vet inte om jag ska oroa mej för en snabbt accelerande åldersdemens eller helt enkelt konstatera att jag och Pippi Långstrump är rätt lika. För hon är en person som i sitt normala tillstånd är lite bak-och-fram. Nåja, jag ska inte hålla dig på halster längre. Dagens datum, klockan 11.30, mitt i ett telefonsamtal upptäcker jag att jag har mina tights ut och in. Ingen fara tänker du, de var väl svarta? Jo visst, men passformen var inte den bästa för de satt dessutom bak och fram (vilket förklarar att de känts lite konstigt hela morgonen). Så där har jag gått in min tjusiga tunika, med grova sömmar utstickande efter benen och en storlekslapp som antagligen syntes genom tunikan. Tack gode gud att mitt morgonmöte på SSAB blev inställt. Så medan jag gick in på toan och vände den glansiga sidan utåt, meddelade kollegorna mina kunder att jag skulle ringa upp så snart jag vänt byxorna rätt.
Det är såna gånger jag blir lite rädd för mej själv, men väljer att ta det med ett garv. Och min man blev inte ens förvånad. Okej...jag brukar knycka hans livrem till min morgonrock när jag inte hittar tillhörande skärp.
/Pippi Felstrumpa

Livet är kontrastfullt. Jag vaknade och möttes av ljumma vindar och vajande palmer. Samma eftermiddag kliver jag ut i -12 grader och gnistrande vinter. Eftersom det var väntat var det okej. Förra onsdagen satte vi ner foten på Gran Canaria och möttes av regn och storm och min första förmiddag tillbringades under en filt med frysknottriga ben. Det var inte okej. Bara för att det inte stämde överens med  mina förväntningar. Är man strax utanför sahara skiner solen, så är det bara. Men under täcket började jag läsa en fantastisk bok av Sanna Ehdin "Finn din inre styrka" som visade på kraften i ett positivt tänkande. Jo då, vi har hört det där förut. Men för mej blev minuslistan med "tankning i Spanien som de jävlarna säkert planerat, 2 timmars väntan på bagage, magsjuka i familjen och var är solfan, det är ju ändå solsemester..." till en pluslista "maten är fantastisk och allt ingår, vi sover 10 timmar per dygn, strandpromenaderna är härliga, jag tänker inte på jobbet, jag tar inte i en dator och jag har ju redan solexem – varför späda på..."

Så jag har suttit med min bok, med utsikt mot havet, med en sangria i handen. Jag tänker läsa boken många gånger och försöka leva efter den. När jag kom hem idag öppnade jag inte datorn eller satte på tvättmaskinen. Jag gick på den i veckor försummade yogan. Och jag har beslutat mej för att bli bättre på en massa självklara saker. Återkommer med hur det går.

Jag försöker ignorera väderprognosen. Intalar mig att Grand Canaria är stort. Herregud, det måste ju vara som Öland i alla fall. Garderar mig genom att åka i min vind- och regnjacka. Känns konstigt att åka till sommaren, när snön ligger tjock i blickfånget. Försöker se solstolar, drinkar och en stor gul sol framför mig. En behaglig känsla. Laddad med två böcker och en IPod full med hörböcker, ska jag nog klara att lämna datorn och er en vecka. Ha det gött. Det tänker jag ha.

Känslan att lämna av sin 16-åriga dotter på tågstationen i morse var rent ut sagt fasansfull. Vad tänkte jag på när jag tillät detta. Jag trodde i och för sig inte för en sekund att hon skulle få ihop till resan. Men det fick hon.

Tre samtal senare och ett gäng SMS där det senaste löd "nu kliver jag på :)" gör mig inte lugnare. Byte i Frankfurt och Singapore väntar innan de kommer fram till Phuket. Där väntar hennes väninnas familj på dom. Hoppas jag. Jag som trodde att jag hade hyfsat töjbar navelsträng. Det var inte så smart att helt nyligen titta på filmen "Taken" som handlar om just flickor på vift som hamnar i trafficing. Jag har liksom ingen FBI-pappa att slänga in. Men som någon intelligent sa till mig en gång "att oroa sig är ett säkert sätt att få skiten två gånger". Så jag städar lugnt skrivbordet nu, åker hem, packar och drar till Kanarieöarna. Affirmationer ska ju funka! "Det går bra, det går bra, det går bra..."

Om det inte vore för den gult skrikande färgen skulle man kunna tro att det är ett vanligt ICA-kvitto. Den lilla sladdriga djäveln satt insnurrad runt min vindrutetorkare. Jag stannade för att ta bort reklamen och det var då jag såg avsändaren: Q-Park. Den lilla jävla lappen kostade 600 kr och hävdade dessutom att jag parkerat "utanför pilmarkeringen, på gångväg". Jävla idioti. Det var enda platsen som fanns på parkeringen på Lugnet Fysiocenter. Och jag såg ingen gångväg. Visserligen såg jag inte skylten heller. Och extra parkeringspengar hade jag lagt i automaten. Ge mej fan på att de där lapplisorna låg på lur i buskarna och bara väntade. I Borlänge har de åtminstone vett att bara ta 300 spänn. Annu ett skäl att inte bo i Falun.

Det gäller att bortse från suckarna och vara bestämd när man har något viktigt att säga. "Vad är det där för papper, jag kan inte ens läsa dina kråkor", säger dottern buttert och stirrar in i skärmen igen. Jag ger mig inte utan läser första rubriken: "PÅ ARLANDA: fråga vid incheckningen allt du kan komma på". Hon biter sig i läppen för att antingen hindra ett skrattanfall eller ett vredesutbrott. Svårt att avgöra. Jag fortsätter att läsa. "FRANKFURT: följ strömmen ur planet, men stanna vid första dataskärm och leta efter er gate, gå inte mot LUGGUAGE och absolut inte mot CUSTOMS".

Det är nervöst att skicka sin snart 16-åriga dotter ensam med en kompis till Thailand. Även om kompisens föräldrar finns på plats där, så ska de byta flyg både i Frankfurt och i Singapore som dessutom visar sig ha två terminaler med tågförbindelse emellan.

"PÅ PLATS: akta er för tvivelaktiga taxichaufförer, bada aldrig på natten, lita aldrig på nån, jäklar om du tar en drink...."
Behöver jag säga att jag blev utkastad från hennes rum...


Ja, så här lär de väl se ut i Frankfurt eller i Singapore.

2,5 arbetsdag kvar till vila och värme. Ändå är det enda jag känner i kroppen – jäkt. Samma visa inför varje semester. Arbetshögen är alltid en mindre alp, och möten har klämts in fram till två timmar före avgång. Däremellan ska det packas, handlas hem mat till sonen som ska vara hundvakt med mera, med mera. Känslan i kroppen borde vara lättnad, att snart få byta det här kalla eländet till skön sommarvärme. Men det enda jag känner är en jäktklump i magen.
Jag vet att det går över, bara jag kommer iväg, men varför denna stress. Jo, för att man själv bygger upp en bild av allt som måste vara klart, förberett och planerat. Och boven i dramat är som vanligt – jag själv.

"Jag vill bli en sån där bond-flicka när jag blir stor", säger bonusdottern 9 år och ler drömskt. Jag och svärmor tittar på varann. Vi har samma bild. En tajt klänning, hög slits och sylvassa klackar. Naturligtvis ursnygg och superkaxig. "Tänk att få mjölka kor, ha en liten get och gå omkring i träskor", fortsätter hon. Tanke-tvärnit. Här tror man att barn har impregnerats av Hollywoodskapelser så att alla vill bli Hanna Montana, när hon i verkligheten vill bli bondböna. Hennes äldre, snart 18 åriga syster suckar. "Åh, den som vore elefant ändå".
Jag inser varför jag i mitt yrke tycker att det är så svårt att kommunicera med barn och ungdomar. De är ju totalt oförutsägbara. Bättre var det på min tid, då var yrkena väl definierade. Tvätterska, sjuksyster, präst...förutom lillkusinen som redan vid sju års ålder talade om för fröken att han skulle bli direktör för ett multinationellt företag. Och det blev han inte.

Idag vågade jag mig till ICA Sellnäs, än en gång för att hämta ut ett paket. "Det var ingen soffa, bara ett överdrag" sa jag innan hon hunnit fråga. Hon log överseende och hämtade ett litet paket till mig.
Till saken hör att mitt förhållande till min Iphone är ren kärlek. Och alla tillbehör väljs med största omsorg. Endast det bästa är gott nog till min Iphone (förtäckta efterköpskänslor). Eftersom jag tröttnat på trassliga örsladdar och öronsnäckor som ramlar ur, verkar jag nu ha hittat drömmen. Hörlurar och headset i ett. Jag svarar enkelt i telefonen genom en knapptryckning på örat. Superenkel konstruktion, med en rad finesser och riktigt schysst ljud. Som sagt, endast det bästa är gott nog åt en Iphone.

Det är märkligt. Att vissa dagar känns fulla av motgångar, trots att de inte skiljer sig nämnvärt från gårdagen. Små kommentarer får nya betydelser, som jag snabbt klär i grå skala. Människor känns plötsligt bara i vägen. Telefonluren har fått en blytyngd, eftersom jag inte orkar ta tag i de där samtalen som igår var roliga.  Håller masken, bara så där precis så att jag hinner innanför ytterdörren hemma. Sen hamnar bedrövelsen utanpå kroppen. Det sista fråga jag vill ha är om jag är sur. Skulle aldrig svara ja. Maten smakar illa. Höften värker. Går undan, monterar soffan. Skruven sitter fast. Måste ropa på hjälp. Ytterligare ett nederlag. Sen står den på plats. Den är klumpig och ser ut som en förtäckt säng. Kanske för att det är vad den är. Börjar inse att det är lika bra att göra slut på den här dagen. Och försöka att inte vakna klockan tre ännu en natt. Måtte morgondagen bli en tripp i sandaler.

Två meter lång och 36 kg. Jag pratar om bäddsoffan som jag försökte hämta ut på ICA Sellnäs. Inte konstigt att hon såg alldeles förskräckt ut när hon tittade på lagerhyllorna bakom kassan. Undrar just vad hon tänkte när jag gick hem med min bäddsoffa under armen och käckt deklarerade att "det är väl en fiffig IKEA-konstruktion, benen är väl ihopvikta i". Och stommen och madrassen, ja så långt tänkte jag inte.

Har precis målat om sonens rum med en mörkgrå fondvägg och resten vitt. Har förresten litervis med grå färg kvar om någon behöver. För att ha någonstans att göra av kompisgänget tänkte jag själv göra en soffa av en gammal säng, men klok som jag är kollade jag på IKEA först. Aha, där fanns en snygg bäddsoffa för ynka 400 kr. Frakten låg på 95 så det var inte ens värt besväret att åka till Gävle. Så jag beställde den. Igår kom avin och jag lånade stora Volvon, fällde ner sätena och gick in och hämtade jättepaketet. "Det är en soffa", föklarade jag för personalen. Jag blev lite förvånad när hon kom med ett spolformat paket som hon dessutom orkade bära. Hm, säkert nån fiffig konstruktion tänkte jag och for hem. Behöver jag säga nåt mer. Vad jag hade beställt var ett överdrag, visserligen till den soffa jag tänkt, men soffan fattades uppenbarligen. Så i morrn åker jag till IKEA och köper soffan.

Jag gjorde en liten test och frågade några killar i min omgivning vilken bil som var deras första. Inte helt oväntat så kom Volvo upp ett flertal gånger.
Nu står en sån på min gård. Den är blå, halvskabbig, en 740 i -92 års modell. Ägaren är gänglig, blond och 18 år. Och mycket stolt. "Morsan det är både stjärtvärme och AC i den". Jag vägrar sätta min fot i den. Den sladdar nämligen. Ohämmat och obehärskat. Dubbarna är ett minne blott och desto mer snö, desto mer lyser ögonen på sonen. Fast igår kom han inte av gården. Visserligen har han lovat att köpa nya däck efter timmar av hot och tjat från min sida.
Hur kommer det sig då att just Volvo blir så många killars första bil? Jag har ingen aning. Jag kör helst sladdlöst.

Lånade ut min mobil till dottern ett kort ögonblick för några veckor sen. På kvällen kom ett SMS.
"Kommer du snart?"
"Vem frågar?"
"Din Härskare."
"Tror du att jag är Emma?"
"Ja..."
"Jag är Emmas mamma."
"Oj."
"Härskare?"
"Har du hennes nummer?"

Denna lille Härskare skäms än. Tänk så fel det kan bli i denna digitala värld. Det här fick min väninna Annika:

"Tjena, ikv ska jag bort, men träffas gärna snart igen :-) ... då kanske du vill ha den där massagen du vet ;-)... Johan". Hon svarade: Jag vet inte vem du är, men det där lät ju trevligt!

När man är sjuk ska man vila. Jag vet ju det, ändå är det totalt omöjligt. Naturligtvis sover jag som alla människor när jag har feber och influensa. Men i mellanläget, när man kanske vinner på att vila, men ändå orkar halvjobba. Som idag. Nytt batteri i datorn gör sängen till en lättillgänglig arbetsplats. Mobilen likaså. Och när engagemanget kopplas på, kopplas kroppen bort, liksom tiden. Det blev mer än en full arbetsdag. Faktum är att jag fick en liten energikick av att slippa känna efter hur jag mår, samtidigt som några högar måsten gjorde det lättare att andas. Fast ändå,  jag har inte klivit ur morgonrocken än. Och jag har legat i sängen. Alltså har jag vilat.

Står här utanför tonårsrummets kaos. Allt är ihopföst mitt på golvet. Kläder, säng, lampor, sängkläder. Det är med andra ord städat inför målning. Sonen som skulle hjälpa till kom i sina "vara rädd om kläder" redo att hjälpa till. Det skvätter, förklarade jag. Med många suckar kom han i målarkläder, dvs kalsingar och strumpor. En halvtimme senare förstod han varför det hade varit bra att ta ut alla sakerna ur rummet och varför man måste byta kläder. En så kallad aha-upplevelse i mindre mått. Idag hade han målat andra strykningen redan när jag kom hem. Sånt gör en glad.

Under samma timmar sitter dottern i soffan med datorn. Att elden i spisen falnar och behöver påfyllning "märker" hon inte. Jag ber henne plocka ordning i köket medan jag rastar hundarna. Hon har plockat ur diskmaskinen, men "märker" inte den överfyllda diskbänken.

Man får helt enkelt vara glad för det lilla. När det lilla funkar.