Mandelqvist

"Jag vill bli en sån där bond-flicka när jag blir stor", säger bonusdottern 9 år och ler drömskt. Jag och svärmor tittar på varann. Vi har samma bild. En tajt klänning, hög slits och sylvassa klackar. Naturligtvis ursnygg och superkaxig. "Tänk att få mjölka kor, ha en liten get och gå omkring i träskor", fortsätter hon. Tanke-tvärnit. Här tror man att barn har impregnerats av Hollywoodskapelser så att alla vill bli Hanna Montana, när hon i verkligheten vill bli bondböna. Hennes äldre, snart 18 åriga syster suckar. "Åh, den som vore elefant ändå".
Jag inser varför jag i mitt yrke tycker att det är så svårt att kommunicera med barn och ungdomar. De är ju totalt oförutsägbara. Bättre var det på min tid, då var yrkena väl definierade. Tvätterska, sjuksyster, präst...förutom lillkusinen som redan vid sju års ålder talade om för fröken att han skulle bli direktör för ett multinationellt företag. Och det blev han inte.