Mandelqvist

Medan min kära kollega frotterar sig i framtidens webbstrategier och kommunikationer på Webbstrategidagarna, sitter jag med en bok om fårklippning i handen. I den digitala världen känns det just nu som att det är fasligt bråttom. Vi ska snabbt hinna lära oss allt det som alla kommer att vilja veta, helst innan alla andra vet, fast ingen ännu vet... Ja välkommen till kommunikationsbranschen. Vi har i ryggmärgen att det alltid brådskar och att vi måste ligga steget före. Under dagen har det kommit tre mejl från kära kollegan som är inspirerad så till den grad att hon skvättar över lite tänkvärda saker i pauserna.

Nåväl, tillbaka till handboken i fårklippning. Här handlar det om lerning by doing. Boken är så gammal att den luktar gammalt papper a la 50-tal. Utan kurser eller instruktörer lyckades vi lura till oss den vita baggen, brotta ner honom och således sätta honom på rumpan. Jag höll i boken och läste högt, så jag slapp ratta den elektriska saxen. Jag kan säga att det tar ganska lång tid att ta sig ner till klippbara områden. Först ska man trassla sig genom lager av lort, lite halväckligt faktiskt. Eftersom jag var livrädd att vi skulle kastrera vår lilla bagge läste jag extra högt när vi kom till de nedre regionerna. Problemet var att det inte fanns något att kastrera. Han visade sig vara en hon. Efter att ha släppt loss en relativt tufsig fårfröken så började jakten på nästa får. Tänk om det var en bagge, då väntas smått. Det var inte helt lätt att fånga in Rydberg men snart var saken biff. Alltså inte bokstavligen. Även hon lever och mår bra.

Så här står jag med en påse ull. Sånt som tanter i min ålder funderade på under bondesamhället. Fast tja, jag kan ju alltid gå ut och diskutera på nätet. Kanske nån har kläm på hur man hanterar spinnrockar eller vad man nu gör.

Det är bara smärta, det är bara smärta. Jag försöker djupandas, men svetten rinner i pannan och jag söker med blicken över golvet för att avgöra vart min kräkning gör minst skada. Så känns det. Jag har åtta stycken decimeterlånga stoppnålar djupt instuckna i min redan tidigare ömmande höft och rumpmuskel. Jag har gått och haft ont länge, men att få ström genom otäcka nålar djupt in i muskeln gör så vansinnigt ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Hela benet krampar och rycker och det enda jag ser framför mej är nålarna som nästan tränger in i benet.
Tänker tillbaka när jag var i tioårsålder. Varje gång vi skulle vaccinera oss för Spanienresan svimmade jag av sticket. Så visst har jag härdats genom åren.
Tittar på tavlan med medelhavsstranden, försöker fokusera på den vajande palmen. Låtsas att jag är där. Den enda bild jag får är att jag sitter under en palm i kvalmig hetta och mår illa. Blundar och försöker djupandas, som jag lärt mig på en avstressningskurs. Hjälper inte det heller. Det börjar vända sig i magen. Shit, hur gör jag om jag måste springa på toaletten. Kan jag dra ur stoppnålarna själv. Nä, då svimmar jag. Förresten kan jag inte stå på benen. 20 minuter går i snigelfart, men som allt annat finns ett slut. Jag brukar inte gilla slut. Men idag är det dagens bästa händelse. Måtte denna tortyr ge effekt snart. På fredag är nästa tortyrtillfälle.

Lyssnade idag på ett föredrag om sociala media, ett begrepp som jag faktiskt börjar bli lite trött på (men jag gillar dej Peter). Där grupperades våra behov i "dela", "realtid" och "hitta". Det här har fått mej att fundera mer ideologiskt om vad vi håller på att skapa. Jag ser det på mina tonåringar. Har man bokat en resa måste man snabbt ut med det på FB. Ska de planera kvällen SMSas det i timmar tills planen tagit form och alla involverats.

Jag befinner mig mitt i en krigsdans av sprattlande armar och ben och skrikande glädjerop.
"Shiit, jag fattar inte att det är sant. "Nä fatta, fatta att du och jag...", "Herreguuud".
Det som hänt är att jag tryckt på bekräftaknappen och därmed bokades de sista två platserna med Ryanair till Malta. Thailandsdivorna är i farten igen. Denna gång med Malta som mål. Från beslut till handling tog det cirka 12 minuter.
"Okej", säger jag högt och försöker överrösta glädjeskiken, "då tar jag pengar från ditt konto".
Dottern har för 12 minuter sen redogjort att hon har 5000-6000 kr på kontot. I själva verket är det 1600 och då ska jag ta 1200 nu.
"Men vaddå, jag har ju levt jättebilligt". Jag klickar fram transaktionerna och hon får titta själv.
"Äsch men jag hinner få ett studiebidrag till och vi bor ju billigt hos Andreas" (tremänningen på Malta).
Här ska ingen pengabrist stå i vägen och morfar är redan uppbokad, han skjutsar till Skavsta. Milda Mathilda!

Jag var som ett åskmoln när jag trampade sista uppförsbacken hem från jobbet i kolossal motvind. Supertrött, eftersom jag väckts av ett sms klockan 02.00 på natten. Jag orkade inte gå upp och titta, ens när telefonen plingade sin andra påminnelse. Det blev tyvärr som en väckarklocka och jag låg och snodde i sängen till halv fem innan jag somnade om. På morgonen läste jag på displayen "landat i Shanghai". Mejlet var från en av mina kunder, vars projekt vi jobbat med dygnet runt de senast veckorna.

Nåja, trött, mjölksyra i benen, lågt blodsocker och så vetskapen om sonens ord i telefonen "mamma, jag har krockat din bil". Visst jag borde vara förstående, inga personskador bla, bla, bla... Det här var andra gången på sex månader och jag har inte ens hunnit en tredjedel av avbetalningarna. Snarare så blir man ännu argare när det bli små skador, ska det kosta kan man lika gärna byta ut stora plåtdetaljer. Och ja, jag är tacksam att det inte var några personskador. Händelsen hade skett i låg fart. Framförvarande bil hade svängt ut på motorvägen, men ångrat sig och tvärnitat. Sonen hakade på men var inte lika snabb. Således har jag lack- och plastskador i kofångaren. Inväntar att Bil B som det ska stå i skadesanmälan hör av sig. Enligt sonen började han "leta" skador och skulle kolla med sin verkstad så att inte backsensorn skadats. Sonens teori är att den nog i så fall redan var trasig eftersom skadorna handlade om hans krok.

Så jag besiktade bilen i mitt blodsockertunna tillstånd. Blev ännu surare. Gick in och möttes av en överfull diskbänk. En son som sov och en dotter som satt vi datorn och tittade upp med ett "bah", följt av "fan vad du är sur" när jag beordrade henne ut i köket. Och ja. Jag var och är sur. Punkt.

Det är inte lätt att vara tonårsförälder, ännu svårare att vara skild tonårsförälder. Idag hamnade jag mitt i ett dilemma. Å ena sidan får jag feedback från barnens pappa om sonens uppträdande samt redogörelse för en serie händelser, med kraschlandning som följd. Å andra sidan får jag sonens version som svarar för varje del på sitt sätt. Och där står jag och vet varken ut eller in. Det blir en generell tillrättavisande utifrån att "om du nu betett sig si eller så". Man ska ju hålla ihop som föräldrar, men det är svårt när man inte vet vad som hänt. Möts av suckande "det var inte så", tätt följt av ett samtal till pappan om "varför ljuger du..."
Det är en otäck känsla att inte veta hur det är. Det är när gliringarna mellan tonåringarna avslöjar något som de paktartat bestämt att hålla utanför min sfär. Det är en oskön känsla att ana och inte veta. Att hoppas att de förstår varandras bästa och tar hand om varandra. För inte dricker väl dottern alkohol? Näää...., jag ringer henne alltid, men vad vet jag?  Och visst slirar sonen på sanningen emellanåt. Som om skolnärvaron. Han har skoltider som inte kan passa in i någon skolplan.
Ingår det i föräldraskapet, att bli lagom blåst? Eller?

Jag bestämde mig redan i november att så snart vägarna var bara skulle kärringhondan fram. Det blev en slags målbild genom vintern när jag pulsade runt på skidor och med pannlampa. Nu är vi där. Målet är att cykla 3-4 dagar i veckan till jobbet. Det innebär 10 km väg genom grusvägar som suger fast däcken och över öppna fält där vinden gör sitt bästa för att blåsa mig av vägen.