Tonåringar och trovärdighet
Det är inte lätt att vara tonårsförälder, ännu svårare att vara skild tonårsförälder. Idag hamnade jag mitt i ett dilemma. Å ena sidan får jag feedback från barnens pappa om sonens uppträdande samt redogörelse för en serie händelser, med kraschlandning som följd. Å andra sidan får jag sonens version som svarar för varje del på sitt sätt. Och där står jag och vet varken ut eller in. Det blir en generell tillrättavisande utifrån att "om du nu betett sig si eller så". Man ska ju hålla ihop som föräldrar, men det är svårt när man inte vet vad som hänt. Möts av suckande "det var inte så", tätt följt av ett samtal till pappan om "varför ljuger du..."
Det är en otäck känsla att inte veta hur det är. Det är när gliringarna mellan tonåringarna avslöjar något som de paktartat bestämt att hålla utanför min sfär. Det är en oskön känsla att ana och inte veta. Att hoppas att de förstår varandras bästa och tar hand om varandra. För inte dricker väl dottern alkohol? Näää...., jag ringer henne alltid, men vad vet jag? Och visst slirar sonen på sanningen emellanåt. Som om skolnärvaron. Han har skoltider som inte kan passa in i någon skolplan.
Ingår det i föräldraskapet, att bli lagom blåst? Eller?
Det är en otäck känsla att inte veta hur det är. Det är när gliringarna mellan tonåringarna avslöjar något som de paktartat bestämt att hålla utanför min sfär. Det är en oskön känsla att ana och inte veta. Att hoppas att de förstår varandras bästa och tar hand om varandra. För inte dricker väl dottern alkohol? Näää...., jag ringer henne alltid, men vad vet jag? Och visst slirar sonen på sanningen emellanåt. Som om skolnärvaron. Han har skoltider som inte kan passa in i någon skolplan.
Ingår det i föräldraskapet, att bli lagom blåst? Eller?
Kommentarer
Trackback
