Mandelqvist

Det mesta handlar om skolbalen just nu. Så även i kväll blev det en mannekängsväng i den gräddvita blåsan, jag vet inte för vilken tur i ordningen. I flera veckor har det pratats frisyrer och smink och att hålla formen. Så dottern hade inte tid att vänta på mig utan drog iväg före på kvällspromenad. En stund senare tog jag hundarna för en sväng. Den här tiden på året är det inte kul att vara lantis. Åkrarna stinker. Så när jag såg traktorn med dyngspridaren började jag leta alternativa flyktvägar och hoppade in en bit i skogen när den passerade. På håll ser jag att en av förarna vinkar ivrigt. Jag blir lite förvånad, känner ingen bonde i Murbo. Ännu mer förvånad blir jag när jag ser att det är min egen dotter som är ute och åker dyngspridare. Hon som för en halvtimme sedan spatserat runt i högklackat. Så är det kanske om man blir uppraggad på landet.

Klockan blev sex och vi fyra familjer som stod utanför YA-trafikskola i Borlänge började bli irriterade. Jag var irriterad redan från början. Vilken idiot på Trafikverket har kommit på upplägget för handledarutbildning.
I december tog sonen körkort, vilket betyder att jag redan har övningskört i två år och redan genomgått denna urtråkiga utbildning. Nej, det är något ljushuvud som har bestämt att man som handledare måste infinna sej med sin för stunden specifika elev. I vår hurshåll innebar det att min man gick på kurs med sin dotter och jag med min son och vi kunde inte hjälpa varandra, ändå uppmanar trafikskolan att de är bra med flera handledare för att  de ska få olika input. Råkar dessutom en av föräldrarna vara sjuk måste den personen och barnet gå kursen tillsammans, vilket betyder en extragång för barnet.
Jag räknade snabbt ut att för min del landar utbildningen på 900 kr för mej och dottern.

Tillbaka till körskolan. En annan mamma blev ännu mer irriterad och ringde till trafikskolans telefonsvarare och berättade att de minsann hade missnöjda kunder utanför dörren.
Kvart över sex ringde min mobil. "Är ni på väg", frågade en röst i andra ändan. Jag förklarade att vi stod utanför och var irriterade. MEN det visade sig att vi allihop hade anmält oss till Yrkestrafikskolan och inte till Yrkesakademins trafikskola. Snopna satt vi oss i bilarna och åkte till andra änden av stan.
Där genomled vi ganska exakt tre timmars trist tortyr. Ledaren verkade tycka att det var lika besvärande som vi och ursäktade sej med att det enligt bestämmelserna måste vara tre timmars undervisning. Att flera av oss genomgick detta för andra och tredje gången kunde hon bara beklaga.

Så grattis Trafikverket, ni har skapat en kassako till trafikskolorna, men bättre handledare och bilförare får ni inte. Ett förslag är att man går kursen en gång som handledare och sedan räcker det att eleven går.

"Jag fattar inte att du hoppar på allt sånt där". Min bror ruskar på huvudet. Jag har precis berättat att jag ska åka till Uppsala och kandidera till en styrelseplats på Svenska Celiakiförbundets styrelse. Själv är han på väg på golftränarmöte. "Ja men du själv då som gnor på golfbanan flera dagar i veckan", kontrar jag. Det är helt klart så att man har olika intressen och jag har tyvärr alltid känt mig uttråkad av det idéella idorttslivet.
Hur som helst så inser jag att jag attraheras av svåra grejer. Och inom celiakiförbundet väntar utmaningar. Och gluten är något som ligger mig varmt om magen. Det känns som något viktigt och ett arbete som kan göra skillnad. Det känns bra i hjärtat helt enkelt. Och som vanligt får jag vakta så att jag inte låter mej sväljas med hull och hår, lätt hänt när man tänder engagemangslampan.

Jag måste dela med mej av min älsklingssajt gardengirl.se. Dessa brallor är mina favoriter.

När jag var barn så tyckte jag att vuxna verkade ha så trista födelsedagar. De verkade liksom inte bry sig. Svårt för någon att förstå som låg under täcket och låtsades sova. Jag älskade att bli ett år äldre. Såg fram emot att fylla körkort, klara åldersgränsen på krogen och så vidare. I 20-årsåldern ville jag alltid bli ett år äldre för att någon gång slippa höra att "du är ju så ung". Jag upplevde det som ett pondushandikapp.

Nu sitter jag här, 42 år och inser att jag är den där trista vuxna som verkligen struntar fullkomligt i min födelsedag. När hände det? 40 var ändå lite festligt. 41, tja då var man över ångestgränsen. 42 är....ingenting. Men är det inte kul att få presenter då? Jo visst, men överraskningarnas tid är förbi. Det blir mer som beställningsvara. Tallrikarna jag önskade av mamma. Traktörpannan från pappa. Telefonen från maken. Beställde 10 biltvättar från sonen och 10 vardagsmiddagar från dotter. "Önska kan man ju alltid", svarade dottern. Ändå gav hon mej nog den bästa presenten. Jag spontanbesökte henne i lägenheten där hon bor även denna vecka (mormor sitter fortfarande fast på Cypern). "Men oj, vad ung du ser ut", sa hon spontant och granskade mej från topp till tå. "Du borde platta håret oftare, och den där tröjan kan jag låna".
Så jag tog en kik i spegeln. Jag har fått katastrofalt försämrad syn det senaste halvåret och inte hade jag några glasögon på mej. Tja, spegeln var nog lite dammig också. Men där i spegeldimman tänkte jag för mej själv att ännu har jag en bit till att vara tant. En liten födelsedagskomplimang till mej själv.

Tänk att på något dygn kan ett nytt ord slå igenom med full kraft. Fokus från miljoner människor riktas mot ett objekt. Själv känner jag mej som att jag snart kan ta examen som seismolog efter att ha följt varenda nyhetssändning, debatt, twitter i ämnet. Hade det inte varit för en inplanerad Münchenresa i morgon hade jag antagligen inte lärt mej allt jag nu kan om vulkaner. Vi blir påminda om vår litenhet inför naturen och om vilken stress och ständigt tidsschema vi lever i. Inte ens min mamma som är strandsatt på ett femstjärnigt hotell på Cypern klarar av att njuta av sin extravecka. Att inte veta, att inte vara fullinformerade är något vi har svårt för.

När jag nu ställt in min resa och förlikat mej med det faktum att jag inget kan göra åt det, tycker jag att flygbolagens självklara penninghunger gör mig tveksam inför säkerheten. De börjar ifrågasätta hur farlig askan är. Undrar just när första flighten trotsar och flyger. Och undrar just när första olyckan kommer. Eller om motorerna får tekniska problem om ett halvår, ett år eller...

Kanske är det här naturens sätt att be oss varva ner. 2012 var det visst dags för något om man ska tro Mayafolket.

Min 18-åriga son är långt ifrån någon dunjohan (som min mormor skulle ha sagt). Han är mest med polarna. Håller en ganska låg profil och man vet inte rikitgt om han har flickvän eller bara är kompis. För en längre tid sedan hände dock följande scenario. Han hade bestämt träff med en riktig pudding som han träffat på nätet. Han visade bilder och det var onekligen en söt tjej. Så kepan fick vara hemma och syrran stajlade håret på honom, så där så det ser ut som om dom stuckit huvudet i torktumlaren och sedan skyndat sig att spreja.
Men helt säker kände han sig inte så han tog sin bästa kompis med på dejten. De tog bussen in till Falun, tog sikte på mötesplatsen men ställde sig på osynligt avstånd. När tjejen dök upp hade hon ett par snickarbyxor på sig. När sonen såg detta gömde han sig bakom hörnet. Lät kompisen kika fram och bekräfta det hemsta faktum – hon hade snickisar. Så grabbarna backade därifrån och tog bussen hem igen. Den stackars tjejen fick aldrig veta varför dejten inte dök upp.
Ja, det är väl vad man kan kalla ytligt!

Rösten är trumpen i andra änden. "Jag tror jag ska byta praktikplats". Jag är trött, hungrig, stressad och rusar in på ICA med mobilen tryckt mot örat. Känner att jag har svårt att vara den pedagogiska mamman. Lyssnar över sonens dödgrävarbeskrivning om nuläget. Har hört den förr. I sak har han rätt. Prakitkplatsen är kass. Han blir utnyttjad, arbetsgivarens ägare är en surgubbe med dagliga utbrott och han upplever att han inte utvecklas jämfört med sina klasskompisar. Men det är tonen jag vänder mej mot. "Vad ska du göra då", frågar jag irriterat. "Vet inte". "Det vet du visst", fortsätter jag mala och går igång med "det är du som styr ditt liv"-tugget. "Prata med läraren", säger jag. "Äh, han skiter väl i det". Ytterligare fem argument om varför han inte ska prata med läraren. Fortfarande har han ingen lösning på VAD han ska göra. Blodsockret faller och han poängterar att jag inte behöver vara så jävla sur. Men det är just sur som jag blir. Gnäll och passivitet i kombination gör mej helt vansinnig. Jag vet att jag borde räkna till tio. Peppa och åter peppa. Vägleda och ja....vad fan står det i pedagogikböckerna?
Äter. Funderar. Fortfarande irriterad, men denna gång på skolan. Kanske jag ska ringa läraren och fråga vad dom håller på med. Vankar runt. Dammsuger. Kommer fram till att jag inte ska det. Han är snart 19. Han måste göra sina val själv, om än passiva. Ska försöka bli snäll mamma och försöka peppa i alla fall. Om en stund.

Jo då. I samma stund som mormor åkte på golfresa flyttade dottern in i hennes trerummare. I morrn är jag ditbjuden på middag eftersom hon fyller 16 år. "Du kan väl ta tårta med dej...och mat!"
Jag kan höra hur hon verkligen njuter av att ha flyttat hemifrån, även om det bara är för en vecka. Jag minns känslan som om den var igår. Känslan att få rå sig själv utan vuxen inblandning i ett gränsland när man var i princip vuxen. Jag unnar henne det. Och erkänner att även jag njutit denna vecka av att ha flera dagar helt ensam hemma. Jag anammar genast det tonårsbeteende jag aldrig accepterar i vanliga fall. Dagar då sovrummet såg ut som en katastrof med obäddad säng, kläder på golvet och garderobsdörren på vid gavel. Ouppackade ICA-kassar på köksbordet (torrvaror bara), en hög med disk och tallriken kvar framför teven. Men det blir liksom min egen hemlighet.
För nu är det städat och diskat, alla spår är så att säga sopade under mattan och jag kan fortsätta gnata på mina tonåringar.

Hela vintern har jag längtat efter att ta fram min svarta kärringhonda med cykelkorg. I fjol skaffade jag ytterligare två korgar till pakethållaren så packcykel skulle man kanske kunna kalla det. Så i morse var det dags. Vårfåglarna drillade, solen sken och jag försökte bortse från frosten på bilrutan. En tröja extra, handskar och på toppen stora hörlurar och en mössa. Jag såg ut som en tomte med vattenskalle, men flärd är det sista jag tänkte på när klockan slog 07.00. Jag brukar åka dessa 10 km på cirka 30 minuter, men var frikostig och intalade mej att 40 skulle vara ok. Första nerförsbacken var underbar. Sån där hård, lättrampad grusväg innan de förstörts med en massa nytt grus. Hurra, äntligen sommar! Första uppförsbacken sög musten ur mej och då hade jag bara åkt en kilometer. Benen som inledningsvis var kalla och stela blev snabbt varma, däremot var fötterna närmare förfrysningsgränsen och rimfrosten låg vit på läppen. Tomte alltså! 50 minuter senare parkerade jag i cykelstället på jobbet. Nöjd, så nöjd!
Beställde dock hämtning på hemvägen. Lagom är bäst om det ska hålla i längden.

Vaknar och trycker undan söndagsångesten. Bestämmer mej att hålla mej långt från datorn för att hålla vardagen stången. Att verkligen leva i nuet och njuta av att vara ledig, hellre än att planera för att vara oledig. Solen skiner in genom sovrumsfönstret och jag konstaterar att det är dags. Fyller hinken med varmt vatten och sätter igång. Med varje fönster som blir rent konstaterar jag att rutor behöver bytas, kittningen har släppt, färgen flagnar och i ett rum behöver hela fönstren bytas. Övergår till rabatterna. Räfsar, klipper grenar och inser att jag är sent ute med frösättningen. Planerar för vårsådden, den årliga flyttningen av blommor mellan mina land. Saker som inte alls stressar. Ser riktigt fram emot att plocka fram mina blommiga snickarbyxor och få jobba med hela kroppen och stänga av tankarna. Släkten rullar in på gården. Fika dukas fram på trappan. Vi solar och pratar. Folket försvinner och jag sätter på mig hörlurarna och försvinner in i min digitala bokvärld. Tar några fönster till. Och det går lekande lätt.

Scandic Continental. Resterna efter thaimaten ligger i lådor över hela bordet. Efter mitt race genom Stockholms skoaffärer var jag så hungrig att jag höll på att bli galen av att peta i mej maten med de där träpinnarna. Rusade därför ner på Seven Eleven och hämta en plastgaffel. Passade på att köpa en påse lantchips och en Marabou också.
Sängen är nu full av smulor och förpackningarna är tomma. Behöver jag säga att jag inte känner mej fräsch. Dessutom ser hotellrummet ut ungefär som min dotters rum i normaltillstånd.
Och svaret är "nej jag hittade inga skor". Jo förresten, ett par ursnygga Vagabond för simpla 800 kr. Problemet var att de inte passade fötterna. 38 för små, 39 glappade. Om inte blodsockret drivit mej från affären så hade jag säkerligen kommit hem med ett par skor i för hög prisklass och för liten storlek.
Nej usch, jag tar ett bad, så får jag åtminstone valuta för pengarna.
Natti, natti!

Jag är nog i gott sällskap när jag drömmer om att kunna ge mina barn de där allra härligaste guldkornen i livet. De där som helt enkelt måste upplevas. Som att gå på tur på fjället när solen gassar och skaren frasar under skidorna. Skit i att det mest glider bakåt i uppförslutet.

Det var med tre "yes" jag packade in packningen och dottern i bilen på påskaftonen för att åka alldeles allena till stugan i Sälen. Jag till och med packade ner hennes grejer, hon behövde bara gå från sängen till bilen. Jag till och med bäddade hennes säng, medan hon gäspande såg på.
Ett stopp i Djurås för att bunkra godsaker, mat som lagar sig snabbt och en hög med veckotidningar.

På söndagen sken solen och vi började klättringen från Hemfjällstangen med slutmål Hemfjällsstugan. Det gick inte många minuter innan frågan kom: "Är det långt kvar?" Jag hade bestämt mej redan innan att behålla humöret på topp så jag gav några käcka tillrop att det var strax bakom knölen därframme.
Jag stannade upp och uppmanade henne att se sig omkring. "Det här är livet, är det inte härligt?"
"För en pansionär kanske", muttrade hon medan hon kämpade med bakhalt.

Desto vackrare fjället bredde ut sig, desto tätare kom gnällen. "Jag har skavsår" blev "jag står inte ut", "fattar du hur ont jag har?"
Min positiva stämning började bli sne och tillropen handlade mer om "bit ihop nu".
När vi väl nådde Hemfjällsstugan var stämningen relativt sur, men när hon visade sina blåsiga hälar förstod jag. "Stackare". 30 kronor senare hade jag fxat plåster och en chokladkaka. 90 spänn senare sörplade hon gulaschsoppa. Vi bytte pjäxor och någonstans i kroppscellerna mindes jag anledningen till varför jag köpt nya pjäxor. Det hade något med skavsår att göra men det sa jag så klart inte.
Hemfärden var rena rama störtloppet. Spåren var isiga och vi såg ut som två bambisar på hal is. Men nu skrattade vi, som bara tusan. Fast det lär dröja innan jag får med henne på fjället igen.