Mandelqvist

När jag var barn så tyckte jag att vuxna verkade ha så trista födelsedagar. De verkade liksom inte bry sig. Svårt för någon att förstå som låg under täcket och låtsades sova. Jag älskade att bli ett år äldre. Såg fram emot att fylla körkort, klara åldersgränsen på krogen och så vidare. I 20-årsåldern ville jag alltid bli ett år äldre för att någon gång slippa höra att "du är ju så ung". Jag upplevde det som ett pondushandikapp.

Nu sitter jag här, 42 år och inser att jag är den där trista vuxna som verkligen struntar fullkomligt i min födelsedag. När hände det? 40 var ändå lite festligt. 41, tja då var man över ångestgränsen. 42 är....ingenting. Men är det inte kul att få presenter då? Jo visst, men överraskningarnas tid är förbi. Det blir mer som beställningsvara. Tallrikarna jag önskade av mamma. Traktörpannan från pappa. Telefonen från maken. Beställde 10 biltvättar från sonen och 10 vardagsmiddagar från dotter. "Önska kan man ju alltid", svarade dottern. Ändå gav hon mej nog den bästa presenten. Jag spontanbesökte henne i lägenheten där hon bor även denna vecka (mormor sitter fortfarande fast på Cypern). "Men oj, vad ung du ser ut", sa hon spontant och granskade mej från topp till tå. "Du borde platta håret oftare, och den där tröjan kan jag låna".
Så jag tog en kik i spegeln. Jag har fått katastrofalt försämrad syn det senaste halvåret och inte hade jag några glasögon på mej. Tja, spegeln var nog lite dammig också. Men där i spegeldimman tänkte jag för mej själv att ännu har jag en bit till att vara tant. En liten födelsedagskomplimang till mej själv.