Mandelqvist

Rösten är trumpen i andra änden. "Jag tror jag ska byta praktikplats". Jag är trött, hungrig, stressad och rusar in på ICA med mobilen tryckt mot örat. Känner att jag har svårt att vara den pedagogiska mamman. Lyssnar över sonens dödgrävarbeskrivning om nuläget. Har hört den förr. I sak har han rätt. Prakitkplatsen är kass. Han blir utnyttjad, arbetsgivarens ägare är en surgubbe med dagliga utbrott och han upplever att han inte utvecklas jämfört med sina klasskompisar. Men det är tonen jag vänder mej mot. "Vad ska du göra då", frågar jag irriterat. "Vet inte". "Det vet du visst", fortsätter jag mala och går igång med "det är du som styr ditt liv"-tugget. "Prata med läraren", säger jag. "Äh, han skiter väl i det". Ytterligare fem argument om varför han inte ska prata med läraren. Fortfarande har han ingen lösning på VAD han ska göra. Blodsockret faller och han poängterar att jag inte behöver vara så jävla sur. Men det är just sur som jag blir. Gnäll och passivitet i kombination gör mej helt vansinnig. Jag vet att jag borde räkna till tio. Peppa och åter peppa. Vägleda och ja....vad fan står det i pedagogikböckerna?
Äter. Funderar. Fortfarande irriterad, men denna gång på skolan. Kanske jag ska ringa läraren och fråga vad dom håller på med. Vankar runt. Dammsuger. Kommer fram till att jag inte ska det. Han är snart 19. Han måste göra sina val själv, om än passiva. Ska försöka bli snäll mamma och försöka peppa i alla fall. Om en stund.