Mandelqvist

Jag är nog i gott sällskap när jag drömmer om att kunna ge mina barn de där allra härligaste guldkornen i livet. De där som helt enkelt måste upplevas. Som att gå på tur på fjället när solen gassar och skaren frasar under skidorna. Skit i att det mest glider bakåt i uppförslutet.

Det var med tre "yes" jag packade in packningen och dottern i bilen på påskaftonen för att åka alldeles allena till stugan i Sälen. Jag till och med packade ner hennes grejer, hon behövde bara gå från sängen till bilen. Jag till och med bäddade hennes säng, medan hon gäspande såg på.
Ett stopp i Djurås för att bunkra godsaker, mat som lagar sig snabbt och en hög med veckotidningar.

På söndagen sken solen och vi började klättringen från Hemfjällstangen med slutmål Hemfjällsstugan. Det gick inte många minuter innan frågan kom: "Är det långt kvar?" Jag hade bestämt mej redan innan att behålla humöret på topp så jag gav några käcka tillrop att det var strax bakom knölen därframme.
Jag stannade upp och uppmanade henne att se sig omkring. "Det här är livet, är det inte härligt?"
"För en pansionär kanske", muttrade hon medan hon kämpade med bakhalt.

Desto vackrare fjället bredde ut sig, desto tätare kom gnällen. "Jag har skavsår" blev "jag står inte ut", "fattar du hur ont jag har?"
Min positiva stämning började bli sne och tillropen handlade mer om "bit ihop nu".
När vi väl nådde Hemfjällsstugan var stämningen relativt sur, men när hon visade sina blåsiga hälar förstod jag. "Stackare". 30 kronor senare hade jag fxat plåster och en chokladkaka. 90 spänn senare sörplade hon gulaschsoppa. Vi bytte pjäxor och någonstans i kroppscellerna mindes jag anledningen till varför jag köpt nya pjäxor. Det hade något med skavsår att göra men det sa jag så klart inte.
Hemfärden var rena rama störtloppet. Spåren var isiga och vi såg ut som två bambisar på hal is. Men nu skrattade vi, som bara tusan. Fast det lär dröja innan jag får med henne på fjället igen.