Mandelqvist

Det är bara smärta, det är bara smärta. Jag försöker djupandas, men svetten rinner i pannan och jag söker med blicken över golvet för att avgöra vart min kräkning gör minst skada. Så känns det. Jag har åtta stycken decimeterlånga stoppnålar djupt instuckna i min redan tidigare ömmande höft och rumpmuskel. Jag har gått och haft ont länge, men att få ström genom otäcka nålar djupt in i muskeln gör så vansinnigt ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Hela benet krampar och rycker och det enda jag ser framför mej är nålarna som nästan tränger in i benet.
Tänker tillbaka när jag var i tioårsålder. Varje gång vi skulle vaccinera oss för Spanienresan svimmade jag av sticket. Så visst har jag härdats genom åren.
Tittar på tavlan med medelhavsstranden, försöker fokusera på den vajande palmen. Låtsas att jag är där. Den enda bild jag får är att jag sitter under en palm i kvalmig hetta och mår illa. Blundar och försöker djupandas, som jag lärt mig på en avstressningskurs. Hjälper inte det heller. Det börjar vända sig i magen. Shit, hur gör jag om jag måste springa på toaletten. Kan jag dra ur stoppnålarna själv. Nä, då svimmar jag. Förresten kan jag inte stå på benen. 20 minuter går i snigelfart, men som allt annat finns ett slut. Jag brukar inte gilla slut. Men idag är det dagens bästa händelse. Måtte denna tortyr ge effekt snart. På fredag är nästa tortyrtillfälle.