Lyssnade idag på ett föredrag om sociala media, ett begrepp som jag faktiskt börjar bli lite trött på (men jag gillar dej Peter). Där grupperades våra behov i "dela", "realtid" och "hitta". Det här har fått mej att fundera mer ideologiskt om vad vi håller på att skapa. Jag ser det på mina tonåringar. Har man bokat en resa måste man snabbt ut med det på FB. Ska de planera kvällen SMSas det i timmar tills planen tagit form och alla involverats.
Så vi gamlingar inspireras och apar efter. Jag är den första att erkänna att jag hänfördes av en fjälltur på skidor i Sälen och delade med mej av detta i ord och bild, direkt från toppen. Men egentligen, vem bryr sig. Visst, kan det vara kul för släkt och vänner att följa en renovering, barnens uppväxt och så vidare. Men frågan är vad detta gör med oss. Vi ska numer "visas upp". Titta vad mycket kul jag gör, kolla vad lycklig/olycklig jag är. Lägg sedan till alla dessa jävla kartfunktioner. Nu ska vi vare sej vi vill eller inte följa personer som checkar in på jobbet, tar tåget, kommer hem. Till vilken nytta. Halva FB är fullt av detta. "Jo, men det är bra om man råkar vara i stan". Köper inte det.
Jag tycker att det här börja likna rena rama Big Brothers i storformat och undrar vart det tar vägen. Ska vi kartlägga oss själva så i detalj att vi fysiskt vet vart alla är. Ska vi alltid gå med ett löp på hjärnan. "Shit det här väcker uppmärksamhet, det lägger jag ut, då rankas jag högt". Vad är målet? Visst bra för företag, men jag tror att det ligger djupare än så. Vi kan alla uppmärksammas i vår egen Idoltävling. Och mobilen börjar bli viktigare än att prata med familj och vänner live.
Jag hoppas på nästa generation. Att de twittrat av sig och fått distans och skapar en integritetstrend och relationer som bygger på fysiska möten. Att vi tittar inåt hellre än på alla andra.
