Mandelqvist

Det är märkligt. Att vissa dagar känns fulla av motgångar, trots att de inte skiljer sig nämnvärt från gårdagen. Små kommentarer får nya betydelser, som jag snabbt klär i grå skala. Människor känns plötsligt bara i vägen. Telefonluren har fått en blytyngd, eftersom jag inte orkar ta tag i de där samtalen som igår var roliga.  Håller masken, bara så där precis så att jag hinner innanför ytterdörren hemma. Sen hamnar bedrövelsen utanpå kroppen. Det sista fråga jag vill ha är om jag är sur. Skulle aldrig svara ja. Maten smakar illa. Höften värker. Går undan, monterar soffan. Skruven sitter fast. Måste ropa på hjälp. Ytterligare ett nederlag. Sen står den på plats. Den är klumpig och ser ut som en förtäckt säng. Kanske för att det är vad den är. Börjar inse att det är lika bra att göra slut på den här dagen. Och försöka att inte vakna klockan tre ännu en natt. Måtte morgondagen bli en tripp i sandaler.