Jag erkänner 40-års kris
Egentligen lider jag av 30-års kris. Den gick liksom aldrig över. Min man tycker att jag är fånig. "Vad ska du göra åt livets gång. Det är som det är. Njut istället". Allt det här vet min rationella halva. Det är min emotionella som inte hänger med. Livet börjar vid 30. Livet börjar vid 40. Vad är det som börjar? Jag tycker att det är en otäck känsla att fortfarande känna sig som 27 men mötas av nen 42-åring i spegeln. För 27-åringen förstår dotterns problem helt och fullt. Som om det hände igår. Det är bara att det inte är trovärdigt. I hennes värld är jag ju gammal.
Problemet ät alltså att spegelbilden inte stämmer med min självbild. Jag känner mig ung, men kroppsligen händer det massor av grejer. Huden har blivit slapp. Surrynkorna har permanentats runt munnen. Det långa håret börjar se häxlikt ut och kroppen som alltid varit slank har fått porösa valkar runt midjan. Så var det skäggstubben. Nja, inte så att jag blivit skäggiga damen, men det förekommer några vassa, svarta hårstrån på hakan som måste ryckas och den fjuniga, ljusa muschen har blivit kraftigare och längre så att barnen garvar åt mig. Men nostrimmern rådde bot på det. Nu är den borta och jag sitter här med en lätt stubb...
Under hela ungdomen så rundade jag av min ålder uppåt. Nu är det svårt att komma undan 40. Att fylla 42... Asch jag stannar vid 40 i tanken, det får räcka.
Ok, det är inget att göra åt, men ingen kan få mig att gilla åldrandet. Kanske börjar livet vid 50...
