Mandelqvist

Svetten ligger som en våt trasa över rummet och bara fötter dunsar hyfsat rytmiskt mot golvet i takt med djungeltrummorna. Det är måndag, lägerelden är tänd och ett vi djungelkvinnor har lämnat hemmet för en timmes extas. Det finns många likheter med forntidens häxdans. Rummet är mörkt, bara ljuset från tända ljuslyktor som kantar golvet. De flesta blundar, låter rumporna gunga och valkarna skaka. Om och om igen. Vår medicinkvinna ger oss korta kommandon och vi tar ner månen, bugar mot jorden, bär vatten på huvudet och flaxar som strutsar. Sen kommer det, lyckoskriket från byns kvinnor som garanterat får skidklubbens föräldramöte att avstanna utanför lokalen. Men vi bryr oss inte, för trummorna slår allt snabbare. Vi snurrar. Vi flyger. Vi dunsar. Vi tjuter och låter. Och efter en timme avtar trummornas kraft och vi landar djupt inne i oss själva. Uppfyllda av att få ha levt ut våra urinstinkter hoppar vi i våra träningsoveraller och går nöjda hem till vardagen igen.


Vår medicinkvinna Eva Sollie Ohlsson efter dagens pass.