Mandelqvist

Så klart! Givetvis! Varför kom inte jag på den tanken!
Efter att ha ägnat åtskilliga timmar åt telefonsamtal, med pappa i Linköping, med vänner, med skola och så vidare la jag ner projekt "studera på annan ort". Dottern var jättesugen på affärsgymnasiet i Linköping, men bostad gick helt enkelt inte att lösa. Linköping är en universitetsstad punkt slut. Hyrorna på studentlyorna hade dessutom Stockholmsprislapp. "Det måste gå att hitta nåt. Jag kan bo utanför. I Finspång!", försökte hon övertala mej. Varken hon eller jag har en aning om var exakt Finspång ligger i förhållande till Linköping. "Äsch jag kollar på Facebook", sa hon och försvann. En kvart senare hörs jubel från hennes rum. "Jag har en kompis (läs FB-kompis), dom äger ett hyreshus och hyr ut, jag kan nog få hyra där, och under 3000 kr".
Oavsett hur det blir så är det helt fantastiskt hur den sociala världen fungerar. Släng ut en krok i havet och fisken hittar dig.

Sommarjobbsökartider. Det innebär ett letande på nätet, fylla i formulär och ta kontakter. "Hjälp mig att skriva ett sånt där WC", säger dottern med näsan i datorn. "CV", rättar jag och förklarar vad det ska innehålla. Detta är inte helt lätt för en 16-åring utan erfarenheter. "Tycker du jag ska söka ett städjobb", frågar hon och jag sätter mjölken i halsen efter att ha bråkat hela helgen om att man inte kommer in på hennes rum tack vare all bråte. "Rabatter då?". Hon hummar en stund. "Fast jag vill ju vara ledig under Peace and Love!" Nu fångas min uppmärksamhet. "Så du menar att du som kommer med ingen erfarenhet alls och behöver ett jobb börjar med att tala om när du inte vill jobba", frågar jag. "Asså, man vill ju vara lite ledig också", fortsätter hon.

Hon får ihop sitt CV med alla fraserna om att vara social och samarbetsvillig och fortsätter sedan att hjälpa sin äldre bror med hans CV, vilket just nu landat i ett praktgräl där hon drar på och han drar av.
Jag hoppas innerligt att de får jobb i sommar. I annat fall kommer jag att bli en galenpanna.

Skriket skär genom två plan av lyhörda väggar och lokaliseras snabbt till dotterns rum. Jag finner henne på den plats där sängen brukar stå, dock syns den inte under Thaipackningen som fortfarande täcker all synlig yta. Det är morgon och hon har precis vaknat upp ur bråten. Nu tittar hon bestört ner i sängen. "All min solbränna...den ligger i sängen". Mycket riktigt, sängen är full av bruna hudflagor och hon fortsätter förtvivlat att dra fler från kroppen. Jag fnissar inombords, mån om att se så där riktigt förstående och medlidsam ut. Jag tänker tillbaka på den enorma förberedelseprocess som hon gått igenom med bli-brun-piller, besök i solariet, specialkrämer och timmar på beachen. Men inget står emot den svenska torrvintern. "Ja men du vet väl att alla kroppens celler byts ut på 11 månader", försöker jag trösta. Vad hon inte vet, är att jag för mindre än en vecka var precis lika knäckt av min krackelerade kropp som jag lyckats få åtminstone ljusbrun på Grand Canaria. Därför säger jag det igen, mest till mej själv – håll mig i skuggan, det håller ändå inte mer än en vecka.

Det tog exakt tio minuter innan dotterns rum var sig likt igen. Det vill säga hela innehållet i hennes resväska täcker golv och säng. Mitt i smeten sitter hon och Matilda och tittar igenom bilder från Thailand. Det fnissas, viskas och skrattas hysteriskt. Det jag får veta är att några australienska grabbar uppvaktat dem och den ena har kärat ner sig i Matilda och väntas till Sverige om en månad. Och hur ska hon då göra med nuvarande pojkvän... Hon vill inte såra honom och så blir det ju så tomt! "Jag kan ligga sked med dej", erbjuder sig Emma. Jag inser min plats och lämnar rummet. Alla råd är överflödiga, på min stenålder var ju allt annorlunda, eller....? Samtidigt som jag kan leva mig in i deras relativt bekymmerslösa tonårstillvaro och njuta av den från sidan (för jag var ju trots allt nyss 16), skulle jag inte vilja byta för en minut. Var tid har sin charm.

Emma njuter av livet i Thailand och i glaset är det vatten (hoppas jag).

Som du ser försöker jag återkalla det lugn jag lyckades skaffa mig under semestern. Och då upplever jag helst världen från ryggläge. Och meditationen behövs. Fick just ett SMS från dottern i Thailand: "var beredd att jag kommer hem med en tattoo". Jag hoppas att hon driver med mej, men skrev för säkerhets skull ett svar: "neeeeejjj!!!". Bara för tydlighetens skull. Nu får vi se hur pass mycket rebell det är i denna snart 16-åriga lilla dam. På torsdag kommer hon hem tack och lov.

Känslan att lämna av sin 16-åriga dotter på tågstationen i morse var rent ut sagt fasansfull. Vad tänkte jag på när jag tillät detta. Jag trodde i och för sig inte för en sekund att hon skulle få ihop till resan. Men det fick hon.

Tre samtal senare och ett gäng SMS där det senaste löd "nu kliver jag på :)" gör mig inte lugnare. Byte i Frankfurt och Singapore väntar innan de kommer fram till Phuket. Där väntar hennes väninnas familj på dom. Hoppas jag. Jag som trodde att jag hade hyfsat töjbar navelsträng. Det var inte så smart att helt nyligen titta på filmen "Taken" som handlar om just flickor på vift som hamnar i trafficing. Jag har liksom ingen FBI-pappa att slänga in. Men som någon intelligent sa till mig en gång "att oroa sig är ett säkert sätt att få skiten två gånger". Så jag städar lugnt skrivbordet nu, åker hem, packar och drar till Kanarieöarna. Affirmationer ska ju funka! "Det går bra, det går bra, det går bra..."

Det gäller att bortse från suckarna och vara bestämd när man har något viktigt att säga. "Vad är det där för papper, jag kan inte ens läsa dina kråkor", säger dottern buttert och stirrar in i skärmen igen. Jag ger mig inte utan läser första rubriken: "PÅ ARLANDA: fråga vid incheckningen allt du kan komma på". Hon biter sig i läppen för att antingen hindra ett skrattanfall eller ett vredesutbrott. Svårt att avgöra. Jag fortsätter att läsa. "FRANKFURT: följ strömmen ur planet, men stanna vid första dataskärm och leta efter er gate, gå inte mot LUGGUAGE och absolut inte mot CUSTOMS".

Det är nervöst att skicka sin snart 16-åriga dotter ensam med en kompis till Thailand. Även om kompisens föräldrar finns på plats där, så ska de byta flyg både i Frankfurt och i Singapore som dessutom visar sig ha två terminaler med tågförbindelse emellan.

"PÅ PLATS: akta er för tvivelaktiga taxichaufförer, bada aldrig på natten, lita aldrig på nån, jäklar om du tar en drink...."
Behöver jag säga att jag blev utkastad från hennes rum...


Ja, så här lär de väl se ut i Frankfurt eller i Singapore.

Har precis målat om sonens rum med en mörkgrå fondvägg och resten vitt. Har förresten litervis med grå färg kvar om någon behöver. För att ha någonstans att göra av kompisgänget tänkte jag själv göra en soffa av en gammal säng, men klok som jag är kollade jag på IKEA först. Aha, där fanns en snygg bäddsoffa för ynka 400 kr. Frakten låg på 95 så det var inte ens värt besväret att åka till Gävle. Så jag beställde den. Igår kom avin och jag lånade stora Volvon, fällde ner sätena och gick in och hämtade jättepaketet. "Det är en soffa", föklarade jag för personalen. Jag blev lite förvånad när hon kom med ett spolformat paket som hon dessutom orkade bära. Hm, säkert nån fiffig konstruktion tänkte jag och for hem. Behöver jag säga nåt mer. Vad jag hade beställt var ett överdrag, visserligen till den soffa jag tänkt, men soffan fattades uppenbarligen. Så i morrn åker jag till IKEA och köper soffan.

Jag gjorde en liten test och frågade några killar i min omgivning vilken bil som var deras första. Inte helt oväntat så kom Volvo upp ett flertal gånger.
Nu står en sån på min gård. Den är blå, halvskabbig, en 740 i -92 års modell. Ägaren är gänglig, blond och 18 år. Och mycket stolt. "Morsan det är både stjärtvärme och AC i den". Jag vägrar sätta min fot i den. Den sladdar nämligen. Ohämmat och obehärskat. Dubbarna är ett minne blott och desto mer snö, desto mer lyser ögonen på sonen. Fast igår kom han inte av gården. Visserligen har han lovat att köpa nya däck efter timmar av hot och tjat från min sida.
Hur kommer det sig då att just Volvo blir så många killars första bil? Jag har ingen aning. Jag kör helst sladdlöst.

Lånade ut min mobil till dottern ett kort ögonblick för några veckor sen. På kvällen kom ett SMS.
"Kommer du snart?"
"Vem frågar?"
"Din Härskare."
"Tror du att jag är Emma?"
"Ja..."
"Jag är Emmas mamma."
"Oj."
"Härskare?"
"Har du hennes nummer?"

Denna lille Härskare skäms än. Tänk så fel det kan bli i denna digitala värld. Det här fick min väninna Annika:

"Tjena, ikv ska jag bort, men träffas gärna snart igen :-) ... då kanske du vill ha den där massagen du vet ;-)... Johan". Hon svarade: Jag vet inte vem du är, men det där lät ju trevligt!

Står här utanför tonårsrummets kaos. Allt är ihopföst mitt på golvet. Kläder, säng, lampor, sängkläder. Det är med andra ord städat inför målning. Sonen som skulle hjälpa till kom i sina "vara rädd om kläder" redo att hjälpa till. Det skvätter, förklarade jag. Med många suckar kom han i målarkläder, dvs kalsingar och strumpor. En halvtimme senare förstod han varför det hade varit bra att ta ut alla sakerna ur rummet och varför man måste byta kläder. En så kallad aha-upplevelse i mindre mått. Idag hade han målat andra strykningen redan när jag kom hem. Sånt gör en glad.

Under samma timmar sitter dottern i soffan med datorn. Att elden i spisen falnar och behöver påfyllning "märker" hon inte. Jag ber henne plocka ordning i köket medan jag rastar hundarna. Hon har plockat ur diskmaskinen, men "märker" inte den överfyllda diskbänken.

Man får helt enkelt vara glad för det lilla. När det lilla funkar.

Hjälper just nu min dotter med gymnasievalet. Bordet är fullt av reklambroschyrer där de lockar med bärbara datorer, status och roliga profilområden. Jag förundras över den mängd pengar som verkar finnas för all denna marknadsföring. I tider när det pratas om inställda studiedagar på grund av pengabrist.

Vi besökte skolornas öppet hus i höstas. Jag skulle vilja kalla det tidernas event med upptryckta t-shirt, underhållande shower och säljsnack i massor. Skulle jag välja idag skulle jag helt klart bli tekniker. De verkar ha så himla "kul". Och de stackars ekonomerna får nog knappt en enda sökande efter den knastertorra presentationen.

Dottern väljer Handel och Administration med inriktning mot turism och resor. Det låter onekligen som ett Kinderägg. Presentationen av utbildningen, liksom de övrigas, handlade inte ett smack om vad man lär sig eller vad det leder till, utan fokuserade enbart på de "roliga" bitarna. Om att få göra en tidning, lära sig layoutprogram, starta eget företag...

Det verkade kul sa hon. Jag höll med. Men är gymnasiet ett nöjesfält? Var tog den individuella planen vägen? Vem hjälper dem att utforska sina styrkor, intressen och finns det någon 15-åring som verkligen vet vad en ekonom gör? Valet görs nu. Syon är på semester.

Loven knäcker föräldrar. Det börjar redan vid midnatt. Är de inte redan hemma kanske de i bästa fall ramlar hem då. Och de är allt utom tysta. "Vem fan har varit på datorn", skriker den ena. "Ditt jävla fetto", svarar den andra och då är det tre rum mellan dom. Sedan rasslas det i kylskåp, mikron plingar och det skramlas från köket en stund. Jag lindar in mig i täcket och kommer ner som en sur zombie och väser: "visa lite hänsyn för helvete". "Vad du svär", svarar sonen.

Åter i sängen och en stund är det faktiskt tyst. Tevetid. Men halvtimmen senare måste sonen duscha fast det är mitt i natten. Öronproppar i och äntligen börjar jag bli lite tung i kroppen. Då börjar plingandet från dotterns mobil på undervåningen. Försöker ignorera det, men snart utbytts det till ett halvtimmeslångt fnitter och konversationen blir allt mer högljudd. "Nä, sa han det, men guuud, men hallå det kan du inte mena..."
Den inlindade zombien traskar ner igen och ryter "nu får du fan ge dig". "Jag måste sluta nu, mamma är vaken...." "Stäng av mobilen, jag har ju sagt...." Jag är igång!

Det går inte att sova när man är upprörd och klockan blir 4.30 innan jag somnar. 6.30 ringer klockan och zombien går upp för att försöka överleva dagen. Och barnen sover sött till kl 2 för att orka med ännu en lovnatt.

 

En gång bad jag min mor att väcka dottern kl 12 när hon sov där. "Nej jag har läst  att ungdomar blir självmordsbenägna om de inte får sova tio timmar så hon får sova ett tag till". Vem gör studien om självmordsbenägna förädrar?

Om två dagar ska jag hålla en eftermiddagsföreläsning på högskolan. Projektstyrning. Mentalt dunkade jag mitt huvud i väggen när jag hörde min röst med stor tveksamhet tacka ja till förfrågan. Jag hittade helt enkelt inte på någon mer ursäkt att inte ställa upp. Det är inte så att jag tvekar på det jag kan. Det är mitt förflutna som spökar. Det fanns nämligen inget som jag föraktade så mycket under min skoltid som dåliga lärare. Framför allt på högskolan. Eftersom jag pluggade på halvfart och jobbade samtidigt hade jag den principen att var inte föreläsningen givande så gick jag tillbaka till jobbet. Och jag gick många gånger! Skillnaden mellan de lärare som inte varit utanför huset och de som varit yrkesverksamma var enorm. Så med detta i minne har jag just nu en enorm prestationsångest. Vad ska jag prata om i tre timmar? Jag hade varit mer bekväm med 40 minuter. Och ska bara jag prata förresten? Direkt efter lunch när alla har paltkoma. I detta läge spelar det ingen roll om man varit konsult och pratat i 15 år. Jag är tillbaka i skolsalen, och jag är den stora kritikern.