Mandelqvist

I går var en stor dag för mig. Sedan 10-års åldern har jag varit extremt rädd för att gå vilse. Det har resulterat i att "visst, jag kan fjällvandra, bara vi håller oss till elstolparna". Och jag har åkt skidor från Hemfjällstangen till Hemfjällsstugan, men aldrig längre. I går var det så dags att vidga vyerna och jag hade mentalt förberett mej.

Ryggsäcken var packad för att klara en hel helg. Skidorna var vallade och i alla fall den ena hunden angelägen att komma iväg. Mentalt kände jag mej som om jag var i färd att bestiga Kebnekaise. Färden till Hemfjällsstugan gick lätt och snabbt. Ville sprang av all kraft och med mej på släp, jag behövde mest hålla balansen. När vi sedan passerade stugan och såg skylten med Högfjällshotellet 6 km kände jag mej som jag tog ett stort steg ut på oceanen, fast besluten att "klara uppgiften". Här fick jag jobba lite mer men det var ändå ganska lätt. När jag såg Högis långt bort i fjärran var det som att nå toppen. Väl där hade jag blodad tand så vi tog en extra sväng till Storfjällsgraven och sedan hemåt. Fyra timmar hade jag tillbringat i solen på fjället och över två mil var avverkade. Klockan två somnade jag lycklig i solstolen på verandan och whiskeyn därefter var ljuvlig.